Utbildningsledarens rapport den 11:e oktober 2019

Ni kanske får uppfattningen att allt eleverna gör ombord är jobbigt arbete på däck, i byssan eller i riggen. Dessutom städar de hela skeppet varje kväll. Men allt är inte ”all work and no play” eftersom det ”makes Jack a dull boy” och vi alla vet hur det slutar; så idag begav vi oss ut till den större staden Sevilla på upptäcktsfärd och rekreation.

Det är trevligt och lite spännande med utflykter när vi är på Gunilla, det är lite som en ask choklad. Man vet aldrig riktigt vilka överraskningar som väntar. Idag till exempel skulle vi hoppa på en buss en kort promenad från kajen där vi är förtöjda, men när vi kom fram fanns det ingen buss. Eller åtminstone ingen som kände igen att den skulle köra ett gäng glada svenska ungdomar, mig inräknat, till Sevilla. En halvtimmes letande och telefonerande senare hittade vi bussen där vi först kollade, den hade bara varit lite sen. Mañana, mañana och så vidare. Chauffören pratade bara spanska men med lite kroppsspråk och glada leenden kom vi överens om att det vara rätt buss och rätt elever. När det senare bliv aktuellt med ett akut toastopp blommade kroppsspråkens begränsningar ut och visade sin fulla potential; det är då man som utbildningsledare plockar fram sitt ess i rockärmen, elever som kan spanska!

Framme i Sevilla möttes vi upp av vår guide Ana. Hon hade fått meddelandet att det skulle komma en grupp elever från Cádiz så hon hade, vilket är fullt rimligt, utgått från att det handlade om spanska elever. Efter att denna lilla villfarelse retts ut påbörjades rundturen med guidning på engelska istället för spanska, till allas stora lättnad. Inte minst min. Ana hade ett gediget program och vi spenderade de nästkommande 2,5 timmarna med att ömsom åka runt i buss och ömsom gå omkring och följa henne medan hon förklarade alla byggnaders historia och viktighet. Det hon tydligen missade i och med det faktum att det var svenska och inte spanska ungdomar var tid för lunch. Slutet på rundvandringen blev allt mer outhärdlig på grund av akut matbrist medan klockan saktfärdigt tickade mot halv två. Det är på sätt och vis skönt att se att rutinerna med fika klockan tio och lunch vid tolv redan börjat sätta sig.

Tiden efter lunch spenderade jag på det klassiska caféet Starbucks för att skydda mig från den sydspanska eftermiddagshettan. Jag förstår att ni där hemma kan ha svårt att hänga med på vad jag menar men här taggade det mot 30-gradersstrecket, så det fanns all anledning att kyla av sig med en slät kopp kaffe i väntan på att vi åter skulle samlas. I god tid tills bussen skulle komma promenerade jag över till det gyllene tornet, som för övrigt mest var ett beigt stentorn utan någon som helst synbar koppling till någon ädelmetall, i vars närhet bussen skulle vänta. Till min förvåning var jag inte först utan där hade en skara elever redan samlats. Dock vart jag något bestört när tiden för återsamling var inne och hälften av eleverna inte dykt upp. Jag såg framför mig hur någon grupp råkat hoppa på någon tunnelbanevagn och nu var förvirrade i förorten och ett annat gäng gått på tjurfäktning eller liknande. Men precis då jag var i färd med att fråga i vår chattgrupp var alla befann sig ropade någon att de andra redan sitter på bussen och väntar på oss. En kvart före avsedd tid kunde vi alltså påbörja vår hemfärd tillbaka till Cádiz och Gunilla.

Den här resan börjar riktigt bra.

Over and out…
Johan