Utbildningsledarens rapport den 15:e oktober 2019

Att sätta klockan på ringning var inte direkt nödvändigt idag. Överstyrman Jesper drog igång maskinen vid halv fem för att vi inte skulle driva med strömmen för långt utan hålla oss inom det område vi blivit anvisade för att sedermera bli bordade. Men vad är bättre än väntans tider, alla gillar ju julafton till exempel.

Så med en kopp kaffe lurkade jag omkring på däck och försökte vara så lite i vägen som möjligt medan jag väntade på en snabb NATO-båt med en grupp hugade, vapenletande soldater. Och väntade. Drack mer kaffe, och väntade. Och väntade. Sen struntade kapten i soldaterna och fortsatte med vårt vapensmugglande genom Gibraltar sund i riktning mot den vita klippan. Solen började stiga och lät oss bada i det gyllene medelhavet samtidigt som vi hälsades välkomna av en grupp delfiner.

Eleverna kunde med lätthet lägga till i Gibraltar hamn trots att de bara varit på Gunilla en vecka och aldrig lagt till innan. Vi hamnade längst ut på piren i Mid Harbour Marina, bredvid megalyxyachten Prins Abdulaziz. Någon prins i övrigt sågs dock inte till.

Solen gassade när vi efter lunch hade uppställning och de elever som hade frivakt fick gå iland. Själv passade jag på att hoppa iland och med mina ostadiga sjöben ta mig mot en alldeles nybyggd skola som vi ska besöka imorgon. Gibraltar är en spännande plats som bland annat har vunnit VM i smalast och plötsligt upphörande trottoarer, så att gå runt med 44 elever kräver en gedigen planering; inte bara för att hitta rätt utan också för att hitta en passande och inte alltför farlig väg. Utöver skolan vandrade jag även bort till den strand som natureleverna ska besöka och göra en strandexkursion vid, en händelse som kommer inträffa först till helgen.

Slutligen försökte jag hitta en smidig väg upp till klippan vilket visade sig vara omotiverat omständligt. Först testade jag att gå mot Jew’s Gate, men jag fick vända när trottoaren plötsligt försvann i tomma intet varpå jag gick tillbaka mot linbanestationen. Den kö jag möttes av var inte direkt lika upplyftande som själva linbanan, men svensk som man är ställde jag mig sist och väntade en halvtimme för att bara komma fram till biljettluckan och ställa lite frågor. Med några fler svar än när jag påbörjade min vandring gick jag vidare mot Morish Castle där det tydligen skulle gå bra att komma upp. Promenaden fortsatte uppför branta backar med tät trafik och återigen avsaknad av trottoarer. Mitt hopp om att hitta en smidig väg för en grupp som vår att hitta upp till klippan började sina för varje steg jag tog, men plötsligt stod jag utanför biljettluckan till det gamla slitna stentornet från medeltiden. Guiden på andra sidan luckan var ytterst positiv och vad jag än frågade log han och sa att det skulle gå bra. En känsla av lättnad rann genom kroppen och enda frågan nu var hur vi skulle kunna ta oss dit utan att riskera livhanken. Då tipsade guiden om att man kunde ta trappor ner till main street, och ungefär tio tusen trappsteg senare kom jag ner på Gibraltas shoppingstråk fullt förvissad om att det här skulle gå bra. Såvida eleverna inte skulle storkna i solen på vägen upp förstås.

Over and out…
Johan