Utbildningsledarens rapport den 26 december 2021

I Funchal

Efter gårdagens oavbrutna ståhej i allt vad lekar och julfirande innebar infanns sig idag äntligen tid att vila upp sig en smula. Babordsvakten stannade ombord och fick vila upp sig genom ombordarbete medan vi övriga glatt övergav skeppet.

Naturen på Madeira är verkligen sagolik, med höga berg och djupa skogar. Så för att verkligen få ut maximalt av den lediga dagen hade jag letat fram en 11 km vandringsled genom skogen uppe i bergen. Vaktledare Sofi, 16 hurtiga elever och jag delade upp oss och tog oss medelst taxi en halvtimme till en liten bergsby där vandringen skulle ta sin början. Chauffören var supertrevlig och slog på ABBA när han förstod vår härkomst. Han pekade ut massa mer eller mindre intressanta platser på vägen och berättade att de 2016 drabbades av en stor skogsbrand vilket präglar naturen på öns södra sida. Som följd av detta har de nu införskaffat två räddningshelikoptrar och anlagt vattenreservoarer uppe i bergen för snabbare och mer effektivt släckningsarbete i framtiden. Mycket av den nerbrända skogen har tydligen också återplanterats.

En slingrande bilfärd senare anlände vi dock till Ribeiro Frio, basen för vår utfärd. Vi fick tipset att först besöka en liten utsiktsplats en knapp halvtimme från byn vilket vi naturligtvis nappade på – och det var en evig tur. Förutom bra utsikt fanns där en alldeles sagolikt söt katt. När eleverna inspekterat utsikten till leda fick jag slita mig från den lilla krabaten och vi kunde bege oss tillbaka till starten för vår färd in i skogen. Leden var lätt att följa och vindlade sig längs med bergssidan. Vi var hela tiden ackompanjerade av en liten kanal med vatten som kom från små vattenfall här och var.

Efter några kilometer kom vi till en liten naturlig damm med tillhörande vattenfall. Det innebar ju naturligtvis obligatoriskt badstopp även om temperaturen var bortom iskallt. Alla badade inte förstås, men bland oss som gjorde fanns det olika reaktioner. Det var allt från chock, förnekelse, frenesi till panik. Efter det korta stoppet fortsatte färden och varje gång solen letade sig ner till stigen genom de täta träden blev det en kort uppvärmningspaus.

Redan innan vi begav oss varnade jag medföljande om att vi kommer gå fel. Så av den anledningen kändes det märkligt när det var en kilometer kvar och vi ännu inte förvillat bort oss. Då kom vi till en vägkorsning. Min intuition var att följa den lilla kanalen vilket vi också gjorde först. Men den stigen lutade svagt uppför och efter ett par hundra meter låg ett stort träd över stigen vilket fick mig att tänka om. Istället tog vi den stenlagda vägen som i serpentin ledde nedåt längs berget. Det var en lång slingrande väg och känslan att vi kanske trots allt gått fel började äntligen infinna sig. Så småningom kom vi dock till en asfalterad bilväg. Där visade sig att de elever som gått före antagligen tog stigen över stocken vilket bekräftades efter ett telefonsamtal. De stod och väntade vi slutet av leden ihop med våra taxichaufförer som i sant hjältemod kunde komma till undsättning och rädda oss strandsatta satar.

Over and out…

Johan, utbildningsledare