2 veckor kvar!

Idag är det den andra maj och endast två veckor kvar tills avmönstring i Öckerö hamn. Denna dag har gått väldigt fort, kanske beror det på att jag nu har 12-4 vakten där man sover bort hela förmiddagen, har lektioner hela eftermiddagen och sen är ledig på natten, då de flesta väljer att sova. Även detta sjöbenet har gått fort, det skulle inte vara så långt, endast fyra dagar, men vi har halverat den tiden.

Klockan tre idag lade vi till ankars utanför Nederländerna, för att åka in till hamn i morgon, en dag tidigare än planerat. Det är inte längre stålande sol utan rätt mulet och blåsigt, men de flesta är nöjda och glada ändå eftersom vi både har täckning och frivakt. Naturarna är nog lite extra glada eftersom vi får en extra lång, oavbruten natts sömn, medan sjöfararna får turas om att sitta "hamnvakt till sjöss".

Under nattvakten idag var jag post, det vill säga att jag varje halvtimma roterade med de två andra posterna, mellan att vara rorgängare, livbojsvakt eller utkik. De flesta skulle nog hålla med mig om att post är bland det tråkigare uppgifter man kan få eftersom man inte får prata med de andra samt att man står upp och kollar ut hela tiden. Dessa regler töjs på så långt det går av alla, och idag var det snarare roligt än jobbigt. Sista halvtimman som jag styrde under kom vi upp i 9 knop, inte jättesnabbt men snabbt för T/S Gunilla. Den engelska kanalen är väldigt trafikerad och utkik har att göra, så att säga, men det är väldigt vackert med båtarna i fjärran, och den orangea nymånen högt uppe på himlen bland alla stjärnor.

Nästan hela första resan har som sagt gått, och livet till sjöss har på ett sätt blivit som en självklarhet. Det känns nästan lite konstigt att vi ska komma hem snart, och återgå till den riktiga världen och endast minnas den här tiden likt en feberdröm. Detta är ju min vardag nu, hur var det ens innan mina bästa vänner bodde i samma rum som mig eller två steg bort i korridoren?

På ett sätt tror jag inte riktigt att det kan bli som innan, och det är jag glad för. Under den här resan har jag fått lära känna så många fina människor, var och en sin egen individ, som jag har byggt min egna personliga relation till. På den här båten lär man känna varandra på ett annat sätt än i skolan, jag menar, det är inte jätte många som man brukar dela ränna och hinkar att kräkas tillsammans i. När jag sittter här, i stora mässen, och kollar på alla runt omkring mig känns det som att de har blivit min extra familj. Även om jag inte känt dem lika länge som min familj hemma i Sverige eller vet precis allting om dem, så betyder de nästan lika mycket.

Så längta inte för mycket borta i Sverige nu, vi är snart hemma!

Rut Humlehagen