I morse lättade vi ankar och guppade in mot Port of Miami medan skyskraporna reste sig över oss.
För oss som inte var uppe på däck och hade hand om förtöjningen var det bara en sak som stod i fokus, packa, packa, packa, så att vi skulle få gå i land så fort som möjligt. Runt kl 12 så skuttade alla som inte hade vakt iland och började utforska, shoppa, äta mat som inte är båtmat och bara njuta av känslan att ha fast mark under fötterna.
Att vara framme i Miami, sista hamnen, väcker blandade känslor. Många känner att det ska bli skönt att komma hem, att dessa sista dagar bara är onödiga eftersom dom bara vill hem. Vissa vill aldrig hem, dom skulle kunna fortsätta sitt liv på Gunilla i evig tid. Andra känner både och, beroende på sinnesstämning. Det är ju så för alla, vare sig dom vill eller inte, att livet på Gunilla har blivit ens vardag. Vi vet inget annat längre. Jag undrar verkligen hur det kommer att vara när vi kommer hem, kallt och ovant.
Att vi om några få timmar (i jämförelse med den långa tid vi spenderat här ombord) kommer att lämna vår egna lilla värld, vår värld bestående av 54 personer.
Vår värld kändes av mycket under atlanten, men nästan ännu mer när vi låg ankrade utanför Miami. Där låg vi, utanför en stad med en population på ungefär 35 miljoner.
Vår värld mot världen.
Att komma hem, äta svensk mat, uppskatta allt svenskt och vara svensk ska ändå bli skönt, även om man nu till en viss grad är helt förändrad och tusen gånger mer världs vand så kommer nog allt efter ungefär 3 dagar att vara ungefär som vanligt igen.
Vi ses mycket snart.
Clara Hermansson
Publicerad:
Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö
Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se