Ännu en dag till sjöss

Vi blev i vanlig ordning purrade vid halv tolv (alltså halv tolv på natten). Man är ännu inte riktigt van vid det cirkelformade dagsschemat och det händer att man bryter ihop av vetskapen att denna till synes eviga cykel kommer att fortgå tills vi går i hamn i A Coroña.

Men man kan lita på att man sekunderna efter dessa mentala sammanbrott kommer på bättre humör när någon i min hytt drar ett internt skämt i den vanliga klämtjecka andan som liksom etsat sig in i rummet vi bor i. Jag kan inte sätta ord på hur tacksam jag är för de matroser jag delar min hytt och fritid med. Det är de som gör denna resa inte bara uthärdlig, utan rent av häpnadsväckande. Det är givetvis inte bara min hytt som är av rent blod utan faktum är att hela min vakt, brabord som vi nuförtiden kallar oss, är en man annars bara kunnat drömma om. Gemenskapen ombord är en som inte går att finna någon annan stans på planeten. Den kan nog enklast liknas med en fungerade kommunism. Där alla delar med sig av allt de har, vet och kan utan att någon blir utan. Attityden är mestadels i topp nu när folk blivit friska från sjösjukan. För några dagar sedan låg halv vakten som ”levande döda” på rad uppe på däck som vore de en sardinburk. Nu är alla på benen och spylukten i lilla mässen går nästan att ignorera när man sitter och äter nattfikat klockan halv tre på natten. Det gör en glad att se att folk fått tillbaks sin färg. Inte bara för att man själv slipper arbeta för två utan också för att man själv känner sig hel när andra mår bra. Det där med arbetet är för övrigt inte något jag klagar på. Det känns så bra i händerna när man halat bort det yttersta hudlagret eller fått små sår på nåt mystiskt sätt man själv inte såg förrän någon påpekat det. Man känner att man gör nytta och dessutom får ut både skoj, lärdom och motion.

Jag har sedan dag ett varit på min jakt efter val. Som den naturvetare jag är har jag tagit med mig artbestämningspapper för att med säkerhet kunna ta reda på vad det var jag sett. Dessvärre har valskådningen gått ganska dåligt och förutom de strimmiga delfinerna som dyker upp ibland har ingen sett någon val över huvud taget. Däremot kunde vi skymta en havssköldpadda när vi satt uppe i riggen. Tyvärr kunde jag inte artbestämma den men jag kunde konstatera att det nog inte var en grön havssköldpadda. Detta eftersom den inte var grön, utan brun. Den var fastsnärjd i en dunken donje och försökte febrilt ta sig loss denna vita koloss som nog förmodligen redan blivit sköldpaddans död vid det här laget. Stackaren. Det är sånna saker som får en att tänka här ombord, tänka på hur liten man är i en värld som är så oändligt stor och som mestadels består av stormig sjö som vi aldrig ens noterar i våra små apliv. Att vi kan ha ansvaret för en anonym sköldpaddas död utan att ens veta om att den levde, än mindre kunde tala om för någon vilken art den tillhörde, vilket arv den bar med sig och vilken plats den hade i ekosystemet. Hur mycket av naturens resurser den har kostat bara för att sluta som ännu ett anonymt offer för mänsklighetens farhågor. Vår eviga törst efter att skapa men samtidigt också förstöra. Vår lust, vår girighet, vår vrede. Det får en att tänka.

Och vips så slog skeppsklockan sitt åttonde slag och min vakt blev avlöst för dagen. Trött efter allt arbete och allt tänkande gick jag ner i min koj och vände mig till mina kära hyttkamrater för att ännu en gång lyssna till deras skämtsamma poesi. Hoppas det blir bullar på fikan imorgon!

Vidar Jägrud, Babord