Ännu en spännande dag!

06.00 purrades jag av min hyttkamrat Felicia, ovanligt tidigt tänker kanske ni? Ja, helt rätt. Jag, som var supertrött, var backis och skulle därför upp till byssan och fixa frukost. Tillsammans med mina två backiskompisar stod jag och skar upp bröd, kokade gröt, och lade pålägg samt grönsaker i matlådor lyssnandes till det smattrande regnet.

Ganska glada att vi fick vara inomhus tillskillnad från de som satt fartygsvakt på halvdäck iklädda alla tänkbara kläder för att behålla värmen och ej bli blöta. Sedan bar vi ned frukosten till stora mässan där besättningen 07.15 avnjöt den traditionella Gunilla-frukosten.

Upp i byssan igen för att bre baguetter till lunch, vi skulle nämnligen på utflykt. In i den hyrda bussen och av mot första stoppet vilket var i Bayeux där vi skulle kolla på den berömda Bayaux-tapeten. Längs med den 70 meter långa linneduken gick klassen på rad lyssnandes på en telefon med en guide som varvat med en klassisk musik-trudilutt talade om tapetens olika händelserna. Storslaget! Intressant men svårt att förstå och ta in samt känna koppling till.

In i bussen igen mot en plats som fick mig att känna mer, vi var på väg mot American Normandie Cementary, den amerikanska kyrkogården tillägnad de soldater som 1944-1945 slogs mot de tyskar som ockuperat Normandie. När jag blickade ut över gården såg jag ett oräkneligt antal utplacerade kors/davidsstjärnor i marmor med graverade namn. Omgivning var lugn och harmonisk, gräset var nyklippt och följde de sakta sluttande landskapet, vägarna var sopade och vyn ut över Ohama beach där havets vågor slog mot stranden var otrolig. Vågorna kändes som en påminnelse av landstigningen. I armkrok gick min vän och jag stillsamt runt och minndes, funderade och diskuterade. Lagom till att vi börjat dra oss tillbaka till bussen började regnet vräka ned.

Sedan ny destination, den tyska kyrkogården där vi möttes av något helt annat. I dystert regn gick vi nyvakna genom en stenportal in till kyrkogården som i kontrast till den Amerikanska kändes mörk. Nedbankade gravstenar, flera eller inga namn graverade. Det kändes oarbetat och bortglömt.

Efter dagens spännande utflykt gick vi in till stan i jakt på ett middagsställe, nästan inget var öppet och ingen var ute. Jakten var lönlös så det slutade med att vi köpte macarons samt bröd och ost som vi avnjöt på hemma på T/S Gunilla. Sakta rundade vi av dagen och kröp till kojs! Ännu en dag på resan har passerat, ännu en spännande dag!

Sara Leffler, Babord.