Azorernas Blixten McQueen

Imorse blev jag purrad klockan 06:50 men eftersom att dem hade ställt om klockan till sommartid kändes det som 05:50. När jag stack ut huvudet från hytten såg det ut som en scen från “The last of us” där allas ansikten var lika vita som Draculas. De enda som såg pigga ut var midskepps som behövt sitta nattvakt och som knappt fått känna den sköna känslan av att vaggas till sömns av vågorna än. Men, på väg till frukosten kändes det genast inte lika hemskt att ha vaknat så tidigt längre, från stora mässen kändes nämligen doften från en riktig American breakfast med pannkakor, ägg och bacon och jag har nog aldrig sätt ett gäng piggna till så fort.

Efter uppställning hade några kommit med idéen att vi borde utforska större delar av Azorerna och sticka till en annan ö en bit bort. Vi tittade upp hur man kunde ta sig dit och det visade sig att den snabbaste vägen var att åka med en kommunal buss dit. Anledningen till att just den bussen var snabbast fick vi sedan reda på…

Innan vi gick gav kocken oss bananer att ta med som mellanmål och sen packade vi matlådor av rester från gårdagens middag till lunch. Därefter bar det av till bussen och det var en upplevelse i sig att få åka med i den. Från fönstret kunde man se stora delar av ön och de otroligt vackra landskapen med höga berg, havet med sina vågor högre än oss själva och de gamla, vackra husen med tusentals olika fruktträd och blommor. Men att kunna njuta av de vackra landskapen vi åkte genom var inte alltid helt lätt. Med busschauffören som nog var en gammal deltagare av Blixten McQueen och ungefär hade samma mängd trafikvett som folket cyklandes ner för backen vid skolan flög vi fram på de små snirkliga gatorna. Med dörrarna fortfarande öppna körde han iväg från hållplatserna som han stannade på lika ofta som toaletterna på Gunilla verkar funka just nu. Efter en händelserik åktur fick vi sedan reda på att ön vi skulle till hade stängt ner och att inga besökare var tillåtna. Men detta stoppade inte oss! Efter att ha haft en busschaufför som trott sig vara med i “Fast and Furious” så kände vi att vi nu inte bara kunde ge upp och dra hem igen, och det var då den stora tävlingen började. Vem kunde få mest färg i solen? Vi la oss på stranden och soltävlingen var officiellt igång. Ett antal timmar senare med en hel del bad, glass och lek i vågorna på de vackra, svarta vulkanstränderna insåg vi en ganska viktig detalj. För oss verkade det vara nästan lika lätt att få färg som att lyckas få medvind på Öckerö. Som små röda kräftor tog vi oss tillbaka till Gunilla med rallyföraren och beslöt oss för att hålla oss borta från solen lite och istället sitta inne, spela spel, snacka och febrilt försöka att inte äta upp godiset man packat ihop från Sverige.

Oavsett om allt idag inte gick helt som planerat så är jag väldigt nöjd med dagen. Vi utforskade nya ställen och har sett otrolig natur som omöjligt går att beskriva. Eller jo, tänk dig att du kommer till bamba, du förväntar dig lejonsoppa men när du kommer dit serveras köttbullar istället. Det är nog det närmsta jag kommer att kunna beskriva hur det var att se landskapen. Helt fantastiskt alltså.

Hilma Abrahamsson, babord.