Bonjour Senegal!

Klockan är sju på morgonen. Babordsvakten har precis blivit väckta för
att starta sin vakt. Denna natt sov man lite extra gott då vi låg till
ankars så vi slapp gungandet, något mycket efterlängtat för oss ännu
ovana seglare. Frukosten åts, arbetskläderna kläddes på och vakten gick
upp på däck. Solen stod redan högt på himlen och gassade. Med över 30
grader i luften blev vi snabbt trötta, men det var bara att börja
arbeta.

Vi skulle röra oss in mot hamnen och efter en del strul med hamnplatsen
var vi snart på gång. Jag fick stå i hajnätet, längst fram i fören och
spruta vatten med brandslangen mot kättingen medan ankaret virades upp.
Fiskstim med hundratals skimrande fiskar distraherade mig från den tunga
vikten. När ankaret var uppe dröjde det inte länge innan vi började åka.
Glada fiskare vinkade till oss från sina små båtar som guppade förbi. Vi
log och vinkade tillbaka, tänkte att vi kommit till en fantastisk plats.
Väl framme i hamnen tror jag vi alla ändrade vår uppfattning lite. I Las
Palmas låg vi vid en kryssnings-hamn, med ett stort köpcentrum 100 meter
bort och en vacker utsikt. Här var det ganska annorlunda… Vi möttes av
ett stort industriområde där soporna låg utspridda och spred stank på
den smutsiga kajen, där tiotals gapande män höll på att bära frakt av
ett gigantiskt lastfartyg. Framför oss låg ett vrak och runt oss hördes
konstant buller. Vad gör vi här? Men vi skulle snart komma att vänja
oss.
Så snabbt vi lagt fast började vi sätta upp landgång och allt annat
nödvändigt i hamn. Det var ungefär nu som styrbord- och midskeppsvakten
vaknade och morgontrötta kom stapplandes ur sina hytter. Kisande började
de så småningom röra sig upp på däck. De blev nog rätt förvånade att
vakna upp till denna syn. Ingen verkade direkt imponerad.
Men när vi fått en riktigt god kycklingsallad i oss till lunch, avnjuten
i den svala Stora mässen blev alla på gott humör. Vi skrattade och hade
det trevligt. Alla verkade tycka att det var skönt att äntligen få vara
i land igen, oavsett hur det såg ut.
Efter lunch satte arbetet i gång igen. Jag fick jag stå och fräta bort
rost, ett rätt krävande arbete i värmen på grund av den heltäckande
skyddsutrustning vi var tvungna att ha på oss. Men med en trevlig vakt
blir allting bättre och tiden gick snabbt när vi stod där och penslade.
Idag må inte ha varit den bästa dagen hittills på Gunilla. Värme, oljud
och stank gjorde oss alla ganska irriterade. Men det är verkligen en av
de jag tror kommer minnas mest. Vi är trots allt i Afrika. Och snart
kommer vi få gå iland och upptäcka. Det finns mycket att vara rädd för
och sakna men ännu mer att se fram emot.

Elvira Sterner SAS2225