Botad hemlängtan

Båten må ha annorlunda proviant där speciella matkombinationer utmanar oss dagligen. Denna dag var betydligt bättre, speciellt under nattvakten.

Som post får man vänta stundtals längre än de andra för att få fika i lilla mässen. Denna natt var det värt väntan. Det gavs ut med att det skulle serveras pannkakor, men inte vilken sort. Hade personligen föreställt mig amerikanska pannkakor. Det blev dock så mycket bättre, svenska pannkakor med socker, äpplemos och grädde! Lyckan var obeskrivlig och de var otroliga. De smakade nästan som om de var gjorda hemma.

På denna båt suktar man svensk mat precis hela tiden. Alla vi elever skriver ständigt upp mat som vi vill äta när vi kommer hem. Vissa, inklusive mig själv planerar att köpa med mat på vägen hem från flygplatsen när vi kommer till Sverige igen. En maträtt som tagit upp majoriteten av all plats i mitt huvud är så simpelt som falukorv och makaroner. Tänker på den minst fem gånger dagligen. Hur som helst är maten betydligt bättre denna resan över sydatlanten, än våran första, över nordatlanten. Nu serveras det inte fried rice varje dag, utan mer likt restaurangmat.

Tillbaka till vad som hände senare under dagen. Det var lektion som vanligt. Jag skrev på min svenskafilm, läste och räknade matte. Godis slukades i mängder och gungandet fortsatte att hålla i. När lektionen var över var det vakt. Personligen är jag i 4-8-vakten och därav har vi uppställning fem i fyra på dagen och natten. Denna dag sken solen över oss under vaktavbytet och större delen av vakten. Under vakten var det lugnt. Jag var arbetsstyrka och fick klättra upp i focken med några i min vakt och njuta av solnedgången, då det inte fanns mycket att göra. Sedan klättrade jag, Stella, Alba och Maja ner. När vi kom ner blev det sagostund med vår vaktledare Makoh. Hon läste två kapitel av boken Lilla prinsen för oss. Det var mysigt, men tröttheten trängde sig fram då solen gått ner och mörkret fallit över T/S Gunilla. När livbojsvakten och utkik slog åtta slag var vakten över, vilket betydde åtta timmars frihet. Under dessa åtta timmar sovs det och pratades med familjen hemma. Jag är så tacksam att den dagliga wifimängden på sex dollar räcker för att ringa och skicka meddelanden. Om det inte hade gjort det hade jag inte vetat vad jag skulle ha tagit mig åt då skeppsmejlen inte fungerar. Alternativt hade man istället varit tvungen att skicka flaskpost.

Alicia Resch, Babord