Den sjätte januari 2016 började med att vi purrades (dvs väcktes på den underliga lingo som används på sjön) klockan halv sex för att kunna komma i tid till frukosten som serverades en kvart senare.
Att vakna såpass tidigt är inte något som är sedvanligt på Gunilla, vi purras klockan sju en vanlig hamndag, utan anledningen var att vi skulle på hajk till grannön Santo Antão och att vi behövde gå ifrån fartyget i tid för att hinna med färjan som gick från Mindelo klockan sju.
När vi hade vaknat, packat ner de allra sista grejerna vi hade glömt att ha med i packningen, ätit en stärkande frukost för den långa dag vi hade framför oss och gått upp på kajen för att samlas (och i mitt fall självklart behövt vända tillbaka för att hämta solglasögonen jag glömde i hytten) rörde vi oss mot färjeläget – det kändes nästan som att vara tillbaka på Öckeröfärjan till Lilla Varholmen när vi satt på denna Inter-Ilhasfärja med alla de kapverdier som av olika, för oss okända, anledningar skulle från São Vicente till Santo Antão. På färjan fanns nog en del människor som åkte över av liknande anledningar som oss, men de flesta verkade ändå vara kapverdier, kanske på väg att hälsa på släktingar eller till sitt arbete. På färjan fick vi också skriva på ett papper för att få 4000 kapverdiska escudos, vilket motsvarar lite drygt trehundra svenska kronor. Dessa pengar skulle räcka till såväl hotellrum som måltider och transport under de kommande två dagarna, vilket de i slutändan faktiskt också gjorde.
Väl framme i Santo Antãos stad och tillika färjeläge Porto Novo letade vi upp en s.k. aluguer, vilket är det rådande transportmedlet för turister eller andra utan egna transportmedel som söker ta sig från en plats till en annan på ön och som ibland är en minibuss men oftast en pickup med bänkar fästa längs med flakets långsidor. Santo Antão är en väldigt bergig ö med höga slingrande backar vilka är gjorda av kullersten – vilket jobb att lägga ner alla dessa stenar! – och öns aluguer, eller som en av mina kära klasskamrater envist kallar dem, auberginer, hanterar dessa vägar lite olika bra. På vägen dit lyckades vi hitta en aluguer som inte hade några problem med att köra över bergen, men föraren dagen efter kunde inte det och när vi senare på dagen den sjätte skulle åka upp i bergen igen för att hajka kunde föraren inte stanna i kurvorna på vägen upp, för att han inte skulle förlora all sin fart på det sättet tutade han helt enkelt innan han körde igenom en skarp kurva.
Efter och en hisnande färd från Porto Novo som tog oss 1500 meter upp och lika många meter ner igenom, genom små byar, precis vid kanten av obehagligt höga stup och förbi såväl kapverdier som åsnor och ett stort antal gathundar kom vi fram till samhället Ribeira Grande på andra sidan ön, där vi skulle hitta ett hotell att tillbringa den kommande natten på. Vi hade delat upp oss i fem olika grupper som skulle gå olika hajker och mer allmänt hänga ihop – grupperna slog ihop sina pengapottar för enkelhetens skull – men det slutade med att alla grupper hamnade på samma hotell – ägarinnan kunde varken engelska eller det på Santo Antão vanligare franska, men vi lyckades förhandla till oss rum inklusive frukost för ca 1500 escudos per person, dvs ca 120 kr.
Sedan samlades vi igen utanför stadens kyrka där våra befäl kollade av så att alla grupper hade hittat boende och vilka leder grupperna planerade att ta. Min grupp tog hajken upp från en by, Pico da Cruz, som ligger väldigt nära öns högsta bergstopp 1565 m.ö.h. Vi åkte aluguer upp till byn, gick tio minuter upp till toppen, ställde oss för att beundra utsikten och kände oss inte ett dugg avundsjuka på kompisar som går på andra skolor och vilkas skolutflykter består av att åka till diverse kommunhus eller på sin höjd någon operaföreställning – när man såg utsikten från denna topp över ön och havet runtom kände man sig ganska nöjd med att gå på Öckerö.
Sedan började vår långa hajk ner mot havet. På vägen, som delvis bestod av stigar och delvis av fler kullerstensvägar vilka säkert var hundra år gamla, och på vilka folk transporterade sig och saker på ett sätt som kändes lika gammalt som vägarna – helt enkelt till fots. Folk på Santo Antão bor ofta väldigt avlägset, var man går ser man på alla bergssluttningar byar med fyra-fem hus och de tillhörande terassodlingarna som används på ön. Med tanke på deras svårtillgänglighet och avlägsenhet är det inte så underligt att det är apostlahästarna som är deras främsta transportmedel, men kontrasten mellan de ändå förhållandevis rika, moderna och på något sätt västerländska städerna där folk har mobiler och moderna bilar och landsbygden, där förvisso många säkert också har mobiler osv, men där man samtidigt kan se sjuttioåriga tanter gå kilometervis med stora paket pinnar för bränsle på huvudet, är intressant och slående.
Hajken var väldigt rolig, även om jag dagen efter hade ordentligt med träningsvärk i framsida lår var det en upplevelse jag absolut inte hade velat missa. Vi gick i sisådär tre timmar och såg vitt skilda vyer – från tallskogar som med den varma lukten av kåda och barr påminde om en svensk sommar i skogen till grusvägar som slingrade sig ner längs med bergsväggarna och på vilka man stundtals var ett snedsteg från att ramla hundratals meter ner i dalen. Efter hajken kom vi ner i den stora byn eller det lilla samhället, beroende på hur man ser det, Janela varifrån vi tog en aluguer tillbaka till Ribeira Grande för att checka in hos befälen.
Min grupp 1. Åt en lite för dyr lunch denna dag innan hajken, och 2. Underskattade vår ekonomiska situation något, så vår middag denna kväll bestod – jag hoppas att inga föräldrar känner sig oroliga över sina barns näringsintag här, maten på Gunilla innehåller allt man behöver – av flingor och mjölk. Det kändes precis så slafsigt att det samtidigt var väldigt mysigt!
Sammanfattningsvis var den sjätte januari en väldigt bra dag – jag fick gå en rolig hajk, se stora delar av Santo Antão och äta chokladflingor till middag. Helt enkelt allt man kan önska sig av en skoldag, för trots allt var det ändå det det var.
Fabian Harling
Publicerad:
Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö
Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se