Dag 12 på Atlanten

Jag går upp till backen, vid fören av Gunilla, precis i tid för att se en fantastisk solnedgång över horisontens raka kant. Det är sådana stunder som gör att allting står still och att varje jobbig postvakt, varje sekund av hemlängtan och av sjösjuka blir värt det.

Idag var det min, och två andras tur att vara post under en av våra många vakter under Atlanten-sjöbenet. Som post växlar man mellan 3 olika stationer och man byter av varandra varje halvtimme. Det finns rorgängare, livbojsvakt och utkik, alla är roliga på sitt egna sätt, men de är alla mer olika den andre. Jag började som utkik, det brukar vara väldigt mysigt, men att stå ensam och tyst i 30 minuter är inte riktigt för mig så det är alltid en lättnad att höra klockan plinga från halvdäck. Nästa post jag skulle vara var rorgängare, det är ganska lätt att styra när man seglar så fint som man gör på Atlanten. “Får jag förfånga till rors på kurs två sju noll?” frågade jag vakthavande befäl och gick sedan för att styra. Ytterligare 30 minuter passerar och snart var jag livbojsvakt.


Efter 4 timmar av detta var jag färdig med morgonvakten och en kvart senare satt jag i stora mässen, redo för plugg! Anne-Li hade en genomgång om Surinams skolsystem och jag blev helt plötsligt super sugen på att komma fram för att få gå på skolbesök, och mindre på att behöva ha vakt varje dag på Atlanten-sjöbenet. För att få fram studiemotivationen ur oss bjöd Anne-Li på godis, så helt plötsligt
släppte jag både suget till skolbesöket, och vakten jag inte ville gå på, för att plugga järnet! Det luktade tuttifrutti i hela elevinredningen konstaterade någon och godispapper låg överallt, men
gott var det! Jag försökte förberedda mig lite inför Paramaribo, det kändes inte alls långt bort när jag tänkte tillbaka på alla fåglar jag sett på senaste tiden, inte flygfisk då, utan riktiga fåglar som satte sig i masten och hade byggt bo om de kunde, så länge de satt där.


Efter kanske tre timmar lektion när jag som vanligt skämde bort mig själv med en benstreckare gick jag upp till backen, vid fören av Gunilla, precis i tid för att se en fantastisk solnedgång över horisontens raka kant. Det är sådana stunder som gör att allting står still och att varje jobbig postvakt, varje sekund av hemlängtan och av sjösjuka blir värt det. Denna solnedgång hade den vanliga effekten, jag satte mig ner tillsammans med Vera som är Styrbordselev precis som jag, vi pratade om väder och vind både ensamma och tillsammans med Midskepps olika utkik som roterade systematiskt under tiden vi satt och såg ut mot havet. När stjärnorna började lysa starkare än solen gick vi ner och sov innan vi gick upp 2 timmar senare för vakt. När jag låg i min koj tänkte jag på fåglarna och då kändes allt möjligt.


Av: Alma Foung