Dagen efter dopparedan

Melker fyller 16 år, så vi började vakten med att sjunga för honom. Att ha vaktimmar efter julafton är ansträngande, särskilt när man knappt har sovit alls för att hinna ta vara på varje minut av det lilla julmyset som går att få ute till havs. När jag stod längst fram som utkik fann jag sakta en plats att sitta på, men efter bara några minuter kom vaktledaren Carl och sa till mig, eftersom man inte får sitta ner som utkik.

Efter en stund ståendet började vågornas mörka yta glittra. När blicken vilade på vattnet syntes marelden tydligare och tydligare ett stilla, blågrönt sken som tändes vid varje rörelse, som om havet själv bar på stjärnor. Till slut gick det knappt att slita blicken från vattnet. Tröttheten släppte sitt grepp för en stund och tankarna drev i väg mot Kap Verde. Samtidigt slog det mig att detta kanske var sista chansen att tatuera mig. Trots att ingen där hemma tillåter det, var frestelsen stark. Jag hade velat tatuera ett ankare som symbol för att man seglat över Atlanten, men det får vänta tills i trean, då vi förmodligen ska segla över Atlanten.

När det var dags att byta till rorgängare blev jag väldigt svimfärdig , så jag fick tyvärr avbryta min post och gå över till vanliga arbetsstyrkan. Till slut var vakten över och det blev dags att sova. Väl utvilad till lunch klockan 11:20 och vakt klockan 12:00 började vi på vakten med storstädning av båten, trots att det är två veckor kvar till hemfärd.

När det var ungefär en halvtimme kvar av vakten skulle vi genomföra en seglings manöver - stagvändning som även kallas slag i mindre segelbåtar. Det var väldigt spännande, eftersom stagvändning med Gunilla är svår och ibland måste avbrytas. Det var häftigt att se hur allt gick till och vilket fint samarbete som visades under manövreringen.

Efter vakten hade vi lektioner, men jag råkade tyvärr somna, vilket man ofta gör. Sedan var det dags för vakt igen, och dagen var över.

Eira