Det var kul ändå

Klockan är 03.34 när det knackar på dörren. Ljuset tänds, jag blundar i protest och inser att det är dags för
vakt. På golvet ligger en kackerlacka helt oberörd av situationen och förmodligen mer utvilad än jag. Det
regnar ute, vågorna är höga och jag är post vilket betyder att jag ska pendla mellan tre olika arbeten:
rorgängare, utkik och livbojsvakt.

Tre jobb, tre olika sätt att bli blöt, kall och trött. Jag tar mig upp på däck, fortfarande fast någonstans mellan sömn och verklighet, och går fram i ett halvt
zombieliknande tillstånd till halvdäck där vi ska byta vakt. Först livbojsvakt. Alla andra klättrar i riggen och jag blir kvar ensam på däck, med havet och mörkret som sällskap. Det känns ändå oväntat lugnt. Tack och lov var det Stella som var rorgängare, så vi pratade om lite allt möjligt, sådant som egentligen inte
spelar någon roll men kan vara extra roligt mitt ute på Atlanten klockan tre på natten. Efter det utkik. Jag står där och kikar ut i mörkret, och ser våg för våg slå i skrovet glittrande från alla mareld.

När jag byter till rorgängare fortsätter vakten utan dramatik, vilket är skönt även om det gör det lätt att drömma sig bort. Tankarna glider iväg till gårdagens kärleksmums, till stjärnorna som omger mig, till hur solen senare färgar himlen rosa och orange och havet plötsligt ser snällare ut än det gjorde hela
natten.
Sen är det frukost. Cornflakes. Tillbaka till verkligheten. Jag minns kackerlackan igen. Det blir sanering, städning och tvätt av hela hytten. Sömn försöker jag få till efteråt, men det går sådär. Jag är trött, men samtidigt känns det som att huvudet inte riktigt vill släppa taget om det där extra som finns här ute. När jag senare blir väckt till lunch och ser apelsinklyftor på bordet känns dagen ändå oväntat bra. Atlanten är fortfarande enorm, jag är fortfarande trött, men just då är det helt okej.

Alba Svensson Munoz, Babords vakt