Elddop

Nordatlanten, styv kuling, 7 meter höga vågor är vad jag skulle kalla ett elddop. Ingen plats för misstag och höga krafter. Efter en vecka i hamn på en av de mest fascinerande platser på jorden och med massa minnen för livet i bagaget har resan endast bara börjat, en spännande början om så.

Dagen började som vanligt med frukost klockan 07:00 och uppställning 08:00. Den enda skillnaden var en gemensam iver att tackla Nordatlanten under det första sjöbenet på resan och ta sig vidare till nästa hamn för nya upplevelser. Vi kastar loss efter frukost med fjärilar i magen och nyfikenhet för vad som komma skall. Ponta delgada ligger på den södra sidan av ön Sao Miguel och det blåste nordlig vind. Det gjorde att ön skuggade oss från en del av vinden och de största vågorna när vi hissade segel.

Redan en timme och en kvart efter att vi kastat loss dyker en flock delfiner upp när jag sitter på backen. Vi på backen skramlar oss för att försöka fånga delfinerna på bild när de under ytan gör korkskruvar på svallvågen från Gunilla. Samtidigt försöker man ta vara på utsikten över land och självaste skönheten av den bergiga och betesmarks täckta ön, innan den försvinner bortom horisonten och nästa skymt av land inte är förrän om 11 dygn.

Jag kliver upp på min första vakt kl 12:00 som livbojsvakt, fortfarande skuggad av ön sao miguel. Redan då hade några fallit offer för sjösjukan. Livbojsvakt är en av tre poster som roterar varje halvtimme, de andra är utkik och rorsman. När vi tar oss ur skuggan av Sao Miguel ökar vinden och vågorna växer, vilket gör allt ombord mycket svårare. Allt fler föll offer för sjösjukan på grund av detta. Som livbojsvakt ska du hålla koll på vart alla är på båten för att snabbt svara på en man överbord situation. När det är min tur att ta över posten som rorsman är vågorna över 6 meter och att styra är enorm utmaning. Ena sekunden måste man ha rodret 13° åt styrbord och andra sekunden behöver man ha den 2° åt babord för att på något sätt behålla kursen, samtidigt som man försöker hålla balansen för att inte ramla. Men den roligaste posten är definitivt utkik. Ditt jobb då är att stå längs fram i båten och hålla utkik. Då kan man tänka sig hur mycket fören for upp och ner för vågorna. Det var som en bergodalbana fast bättre.

Efter fyra långa timmar vakt står åtta timmar frivakt på schema. Men så blev det inte riktigt i verkligheten. Extremt många hade drabbats av sjösjuka och alla som inte var sjösjuka behövde hjälpa till. Dela ut kex, trimma segel, hjälpa till i byssan och spola av spya från däck. Det var helt enkelt fullt upp och när hjälp inte var nödvändigt så stod man på backen och njöt av utsikten samt berg och dalbanan. Men innan vakt skulle börja igen kl 00:00 försökte hela vakten även få in någon timme av sömn.

En jobbig purrning en halvtimme innan vakten är början på fyra adrenalinfyllda timmar.

Fem minuter innan vaktskifte kliver jag upp på däck och man ser endast ett svart hål. Samtidigt försöker man klamra sig fast för att inte ramla när man inte ens ser sina fötter genom mörkret. Nattvakten var mycket lättare än dagsvakten men den var läskigare, då tankarna snurrade kring i huvudet om havet och man kände adrenalinet rusa i kroppen. Men det blev bättre, folk satt still och säkrade vilket gjorde jobbet som livbojsvakt mycket lättare. Emot slutet av vakten njöt man (typ) då vattnet glittrade som stjärnhimlen när det flödade över main deck från marelden.

Jag tror alla ombord kan hålla med om att första dagen till havs är en dag att minnas. Både för bra och dåligt. Det har varit en krävande dag men en dag med mycket leende bland de friska åtminstone och det kommer vara en dag man kommer skratta åt i många år framöver.

Elias Iremark, Babord