En dag där drömmar gick i uppfyllelse

Idag har vi som Anne-Li sa på kvällen, gjort något på en enda dag som andra aldrig åstadkommer i sitt liv. Vi har nämligen åkt tre timmar in i Surinam för att göra ett besök i regnskogen. Just den här dagen har vi alla varit taggade för sedan vi hörde om det på naturkunskapslektionerna hemma i Sverige.

Dagen började åter igen klockan fem på morgonen. Jag kan säga er alla att jag fick dra mig själv upp för sängen för att ta mig till frukosten. Under frukosten gjorde vi även en extra macka som vi kunde ta med, med tanke på alla de timmar som vi skulle vara borta. Klockan blev 06:30 och vi tryckte in oss i de små bussarna som vi måste ta varje gång vi vill till gaten eller hem till båten från gaten. Efter den två minuters långa bussturen och i min ögon helt onödiga bussturen, fick vi gå av, gå igenom gaten för att sedan hoppa på tre andra bussar som skulle ta oss till regnskogen.

På bussarna kan jag meddela att nästan alla somnande som stockar. Vi körde till en liten by som stopp på vägen, i byn hördes musik som spelades ifrån högtalarna som var bredvid en av de två matbutikerna där vi köpte snacks. Vi gick inåt i området och mötes av kycklings familjer som sprang runt på en liten gräsplätt, bänkar som stod under ett stort träd och något större hus. Det var som en liten bondgård. Jag tror vi alla kände ett lugn över att vara där, det var så stillsamt även med tanke på att det var 43 skolungdomar som sprang runt och irrande.

Efter stoppet blev det skumpigt, vi lämnande de asfalterade vägarna och körde in i regnskogen. efter runt en timmes färd, där vi flera gånger fick gå ut ifrån bussarna för att det var farligt för oss att sitta i
dem med tanke på att vägarna var väldigt leriga på vissa ställen. Det beror på att det har regnat mycket på den senaste tiden. När jag såg hur bussarna sladdade upp blev jag otroligt glad över att jag inte satt i dem. Efter åkturen kom vi fram till en utkiksplats högst upp på berget. Vi började med att få förklarat för oss av de tre fantastiska guiderna om hur ett stort träd har vuxit upp och information om de djur som vi redan såg, exempelvis en apa och en fågel.

Det var sedan dagas för att gå allra högst upp på berget, det tog ungefär en kvart att gå de extra 20 höjd meterna. Samtidigt som vi tog gruppfoton och blickade ut över den fantastiska utsikten fick vi lära oss om hur den extrema torkan som har varit det senaste året påverkar lokal befolkningen. Eftersom vattnet är för lågt för att turbinerna i vattenkraftverken ska fungera får lokalbefolkningen svårt att få tillräckligt med elektricitet. Under promenaden tillbaka till samlingsplatsen såg vi flera apor, den allra gulligaste, om du frågar mig, var den apan som bar på en liten unge.

Till lunch fick vi en vanlig rätt här i Surinam, nämligen rotie. För er som inte vet är det som en wrap av tunnbröd där innehållet är potatis och kyckling. Enligt mig är det riktigt gott! Av skolan bjöds vi även på pastasallad, vilket gjorde att jag tror i alla kände oss riktigt mätta och belåtna efter lunch. Även väldigt taggade för att få gå till ett litet vattenfall. Under promenaden till vattenfallet som skulle ta 45
minuter var det viktigt att vi skulle vara tysta för att kunna se så många djur som möjligt, men det var väldigt svårt för oss alla. Det ledde till att vi inte såg särskilt många djur. Efter vattenfallet gick
vi tillbaka, byte om innan vi satte oss i bussarna igen för att åka hem.

Vi kom hem till Gunilla vid åtta och blev serverade middag, idag stod det lasagne på schemat. För oss i Styrbord var det sedan dags att skölja och bära in alla de grönsaker och frukter som kom med matleveransen som vi lyckades tajma precis när vi kom tillbaka. Vi, tillsammans med några frivilliga jobbade så snabbt vi kunde med att få in allt med tanke på alla de regnskurar som kom. Efter att vi äntligen hade fått in allting, bestämde sig jag och några andra att hjälpa till i byssan. Så att de
också skulle få sova innan de ska upp klockan sex för att förbereda frukost till oss andra. Hela kvällen avslutades med lite kortspel innan jag la mig med kroppen fylld av tacksamhet över att jag har fått uppleva allt detta.
Livia Benito, Styrbord