En dag som hamnbackis

Precis innan klockan sju låg jag och väntade på att bli purrad för att få äta frukost i förväntan att idag behöva vara arbetsstyrka, som enligt schemat, och därmed behöva städa toaletterna senare i eftermiddag. Frukosten blev samma som varje dag men jag ser alltid fram emot att få äta.

Eftersom vi är i hamn kommer vakten idag att jobba enda från 8 på morgonen till 4-8 på eftermiddagen. Så när jag i besvikelse efter uppställningen var påväg att ta på mig sele och hörde en person i min vakt säga att dem inte kunde vara backis på grund av förkylning tvekade jag inte att ställa upp för att byta arbete. Att vara backis innebar längre raster, längre mattider, inget toalettstädande och umgänge med en bra kompis för resten av dagen. Men mot all förmodan skulle våran goa danske förstakock Adam idag bytas ut mot en skåning som är mycket strängare och svårare att förstå. Jag tänkte att det inte skulle spela stor roll men jag hade fel. Det första vi möttes av när vi gick in i köket, var en helt ny byssa. Alla kylar och frysar skulle tömmas, allt smör skulle flyttas till glaskylen vilket innebar att vi inte längre kunde förvara vatten därinne och därmed får vi nu ljummet istället för kallt vatten, alla rester utan datum kastades och många, många andra kylvaror. Den nya kocken gick igenom en hel bunt av nya regler som skulle gälla från och med nu med andrekocken Michaela. Kockknivarna ska från och med nu in i diskmaskinen och hamnbackisar får bara en rast på hela dagen som är en och en halv timma. Därmed har jag varit trött hela dagen och längtat efter de små 15 minuters fikarasterna vi fortfarande har kvar då jag försöker hinna proppa i mig så många mackor som möjligt.

Precis innan dagens middag skulle serveras fick jag syn på en stor, fet kackerlacka på golvet utanför lilla mässen och var tvungen att eliminera hotet. Då en dricksfontän finns precis där tänkte jag att det skulle fungera att dränka den. Om man mosar dem finns risk att det kommer fler för dem kan släppa ut ägg eller liknande då. Så jag hällde vatten i ett glas och siktade rakt ner på den krälande skalbaggen. Men den var i princip en olympisk simmare för den blomstrade i pölen som bildades runt om den. Så jag hade ett val. Att ta upp den och lägga den i den vattenfyllda kranen där den omöjligt inte kunde drunkna. Jag tog upp den med händerna av någon anledning och släppte den i pölen där den också blomstrade oavsett hur mycket vågor den dränktes av. Eftersom den lilla skiten vägrade dö fick jag hämta förstekocken som sa åt mig att slänga den i havet vilket jag sedan gjorde. Men helt ärligt tror jag inte att kackerlackan har drunknat än.

Av Hanna Russberg