En fredag på Atlanten

Idag har det varit en relativt vanlig dag på Gunilla. Vädret är fortfarande fint utan regnmoln och vi seglar fram i ungefär sju knop. Vi är någonstans på mitten av Atlanten och det är nu 34 dagar sedan vi lämnade Sverige. Min vakt, Styrbord, har haft ganska få arbetsuppgifter idag men timmarna har rullat på fort ändå. Livet ombord just nu är skönt men lite långtråkigt.

Styrbord har 12–4 vakten över Atlanten så vi blev purrade, väckta, vid elva för lunch. Vår kock Axel hade som vanligt fixat underbar mat. Sedan var det vaktförfångning och vi fick jobba med att knyta lusplattingar. Det är ett typ av skydd för seglen som vi sätter på stagen så att de inte rivs upp när det blåser mycket. Solen lös och det blev riktigt varmt på backen. Det var ganska behagligt för att vi hade både varandras sällskap och en högtalare med skön musik. Jag fick också ett litet specialuppdrag som var att fixa en skrapa. Specialuppdraget utvecklade sig dock till ett långt projekt inne i det varma arbetsschappet. Jag behövde slipa, tälja och borra för att det skulle gå men till slut var den fixad. Det var tillfredställande att bli klar med något för att knyta lusplattningarna är ett arbete som aldrig tar slut.

Efter vakten hade vi lektioner som vanligt och jag jobbade med samhällsreportaget. Det gick tyvärr trögt och jag halvsov igenom studerandet. Så kan det vara här ute på Gunilla, oavsett om man vill det inte. Det är svårt att balansera studerandet med jobb och sömn. Fast vi visste vad vi gick in i så det är bara att suga upp och fokusera på allt roligt vi gör. Till exempel så fiskar vi här ute så mycket vi kan. Det är en riktig rolig blandning av avkoppling och spänning, i förrgår fick vi fisk till och med! Egentligen seglade vi lite snabbt idag för fisk men vi kastade i drag idag med. Tyvärr när vi skulle knyta på mer lina så rycktes draget ur näven på oss så en regnbågsfärgad bläckfisk förlorades till det djupa havet, alltså en av våra drag. Efter middagen tog jag mig upp till backen och studerade i solnedgången. Solen dök ner i havet medan jag lyssnade på ”Jag ser dig” av Kent. Det är ett minne jag tror jag kommer komma ihåg efter resan. Sedan försökte jag sova lite innan nattvakten.

Nattvakten är en underlig sak. Allting blir mörkt men ändå lyser stjärnorna upp däck. Det var relativt vindstilla och båten gungade lätt fram och tillbaka. Vi började vakten med att göra en kovändning, alltså att halsa om båten från styrbordshalsar till babordshalsar. Efter det komprimerade vi sopor. Detta är en arbetsuppgift som har hamnat i vår rutin för 12–4 vakten. Det är lätt att tro att det är smutsigt och äckligt att ta soporna men det är egentligen inte så obehagligt. Vi klipper kartongen till små paket och komprimerar all plast till rektangulära block. Som en liten fabrik blir det oftast när alla är fokuserade på uppgiften. När vi var klara fick vi gå in på fika. Förutom vanliga mackor och smör blev det bananbröd idag, det var en härlig överraskning. Resten av vakten rullade på och vi pratade om livet och så. Efter vakten hängde jag och några andra i stora mässen och skrev dagbok. Jag hann klämma in ett litet träningspass innan jag kröp in i min koj. Från fixandet av en skrapa till en solnedgång med musik har det varit en bra dag.

William A.A