En gång indian, alltid indian.

Ännu en dag av städning, ätning och städning.

Det känns skönt att äntligen vara i land igen, trots detta korta sjöben med två ankringsdagar. Jag antar att allt man vill såhär mot slutet är att komma hem, och få välja själv vad man vill göra.

Dagen har i sig bjudit på en variation av saker, som började med ett par timmar i byssan, innan det blev dags för dagens nästa måltid, det mycket uppskattade 10-fikat.

Som en vakt utöver det vanliga var vi i byssan klara redan vid halv två, och då var det dags att göra sig i ordning för veckans enligt mig höjdpunkt, hockeymatch. En väldigt rolig upplevelse som kontaktpersonen här i Tampa försöker fixa för oss Gunilla-elever varje år. För mig som älskar hockey var förväntningarna superhöga, första gången på en NHL-match, wow!

När vi väl kom fram till arenan var folk spända och taggade, och stämningen var på topp eftersom att det var Tampa Bay Lightnings sista match för säsongen, och de flesta av oss var uppspelta över Victor Hedman, supersvensken i Tampa. Innan matchen drogs igång sjöngs nationalsången, krigsveteraner hyllades och stämningen höjdes och höjdes.

Det var en väldigt häftig upplevelse att faktiskt vara på en så pass stor ligamatch, men som minuterna gick förbi smög sig hemma-abstinensen fram och det fick mig att förstå hur upprörd jag faktiskt är att jag missar Frölundas slutspel, och istället sitter på en match där lag jag knappast hört talas om spelar.

En gång indian, alltid indian.

/Alicia