Dagen började full av förväntningar och förhoppningar. Idag skulle nämligen min vakt, babord, få gå i land och själva få utforska Senegals gator och torg. Hur trafiken bullrade och känna rytmen från de miljontals människor som levde där.

Så blev det dock inte.

Jag och mina hyttkamrater var i full gång med packningen inför dagen. Som i ett virrvarr for vi runt och snodde åt oss än det ena och än det andra som vi stoppade ner i våra tygpåsar. Mitt i allt känner vi hur båten börjar röra på sig. Inte det vanliga mjuka gunget som brukar vagga oss till sömns om kvällarna. Nej, detta var rörelserna från en motor i full gång att föra båten framåt. Vi får höra att vi ska förhala, alltså flytta på Gunilla till en annan hamnplats. Detta innebar att vi inte kunde kan gå i land som planerat.

En timme gick. Jag var inte alltför missnöjd med detta, för trots allt kunde jag ändå knappa in lite på sömnbristen och vila. Samtidigt lades båten till på en annan plats och vi väntade på att få tillbaka vår gamla plats så att vi kunde gå i land.

Två timmar gick. Jag sov som en stock.

Efter tre timmar av väntande gick jag in till några andra och så tittade vi på film. Vid det laget hade vi hört att vi kanske inte skulle kunna få gå i land idag. Jag kände mig besviken och lite stressad. Jag älskade det lilla jag sett av Senegal än så länge och det kändes tråkigt att jag inte skulle få se mer av landet på den här resan. Jag hade även tänkt intervjua människor och ta mer bilder till mina skoluppgifter, därav stressen. Vid det här laget var klockan runt två och medan visarna fortsatte sin stadiga takt på mitt armbandsur hände det inte så mycket mer på ett tag.

Vid denna tid var klockan runt två och medan visarna på mitt armbandsur fortsatte ticka i stadig takt hände ingenting på båten.

Efter ytterligare några timmar bestämdes det att vi skulle kasta loss och sätta kurs mot Kap Verde.

Mot slutet av dagen gungade Gunilla fram över vågorna som skulle föra oss mot nya platser, äventyr och möjligheter att uppleva det vi kanske inte hade fått göra i Senegal.

Ester Edvardsson