En regnig dag i Sevilla

Skolbesök och Alcazar Det var en av de där dagarna när Spaniens himmel var gråare än vad man kan föreställa sig. Jag hade ju alltid tänkt mig att det var här, i den sydliga värmen, som solen aldrig gick i moln. Men regnet öste ner.

Vi hade dragit den olyckliga lottan om att komma mitt i en regnperiod. Vår första planerade destination för dagen var att ta oss till skolan Martinez Montañes. Vi vandrade längs stadens gator och den fuktiga luften hängde som en tung filt omkring oss. Mina skor, som vid ett annat tillfälle kanske varit ett bra val för en promenad genom Sevilla, var nu två små bassänger där vattnet plaskade och sprutade för varje steg jag tog. Men ändå kändes det nästan respektlöst att klaga, för på andra håll i Spanien hade regnet orsakat tragedier. Där hade det inte varit en enkel obehaglighet utan livsfarligt och ödeläggande. Efter en lång promenad kom vi äntligen fram och välkomnades genast av värme, och då inte av den soliga värmen man kan tänka sig i Andalusien, utan av den värme som finns i betongbyggnader under kalla höstmorgnar. Här var ljudet högt, ekande av klassrumsliv, samtal och skratt som studsade mot de nakna betongväggarna. Det var inte direkt en hemkänsla, men en känsla av att vara mitt i något verkligt. Här var inget pyntat för andra att se, utan här var livet som det är för de spanska eleverna. En lärare tog oss under sina vingar och ledde oss till skolans bibliotek. Det var en stilren och ganska enkel lokal, med stolar uppställda för oss. Vi satte oss och väntade på att han skulle börja sin presentation, som så småningom blev något långdragen. Jag förstår honom på ett sätt, han ville visa skolans Erasmus projekt, att deras elever också har internationella erfarenheter, vilket förstås var en fin tanke. Men när det började sträcka sig över en timme blev det svårt att hålla koncentrationen uppe, men vi tog emot informationen artigt ändå, med tanke på att vi faktiskt var där för att lära oss. Som en liten belöning fick vi till slut den traditionella spanska "frukosten" – churros, som vi fick doppa i tjock varm choklad. Och oj, vad goda de var! Senare fick vi gå in klassrum för att presentera oss och se hur undervisningen fungerade. Dock kom strax därefter rasten så vi fick väldigt knapert med tid att prata med eleverna vilket såklart var lite synd, men vi var ju där som gäster och som gäster måste man ibland bara le och vinka, och acceptera små felplaneringar. Från skolan gick vi tillbaka ut i regnet och vandrade åter mot Gunnis för att äta lite lunch innan vi skulle vidare mot vårt nästa äventyr. Nämligen det magiska Alcazar-palatset. Alcázar var ett ställe av sådan skönhet att jag nästan blev andfådd av förundran. Det var som att vi steg in i en annan värld. Väggarna var täckta av intrikata mönster, där varje ny bit mosaik var en liten pusselbit i det stora hela. Vi såg på de eleganta bågarna, de böljande formerna och de blommiga detaljerna med beundran. Vi gick runt där ett tag och jag lät mig själv drömma bort, lät varje vägg och varje skulptur berätta som en historia från en svunnen tid. Jag ville såklart behålla en bit av denna magiska plats så jag stannade till i en liten souvenirbutik, fortfarande inom palatsets område. Där köpte jag bland annat med mig en egen liten bit av Alcázar, i form av en pappersminiatyr. Så trots regnet och att trädgårdarna, på grund av det, var avstängda, och vi inte fick se påfåglarna sträcka ut sina svansar i all sin prakt, var det här ändå en oförglömlig dag. När vi gick hemåt igen, blöta och trötta, var vi fortfarande glada och tacksamma – vi får ju uppleva något så mycket mer än en vanlig turistresa.

Vilma Blomgren, Sas2326