En riktig bergochdalbana

Idag, vår andra dag till havs, har varit en ordentlig åktur. Väl ute på det öppna havet spolar vågorna över däck och kastar skeppet fram och tillbaka. Sjösjukan härjar och allting flyger omkring i hytten, inklusive en själv om man inte håller i sig.

-Upp och hoppa, snart är det dags för vakt! var orden som väckte oss ur vår djupa slummer efter gårdagens tuffa första dag till havs när rondmannen knackade på dörren och tände lampan. Skeppet gungar kors och tvärs och efter att ha vinglat oss upp på däck kikade vi ut över ett myller av branta vågor och med sjösjukan i halsen konstaterade vi att ännu en prövande dag väntade. I vilket fall kallade det strikta schemat med nya och ovana rutiner och det var dags för lunch, vilket kändes lite udda att äta direkt efter man vaknat. Idag bjöds vi på en jättegod ungsrostad kyckling med potatis, som jag tyckte var väldigt imponerande att kockarna och backisarna, medhjälparna i köket, hade lyckats laga med tanke på sjögången hur mycket det gungade.

Efter det var det uppställningen till vår vakt mellan 12 och 4 där jag bara var ett av många ansikten fortfarande gröna av sjösjuka. På dessa fyra timmar fick vi inte mycket gjort och de flesta kämpade bara för att hålla sig på fötterna, men till slut klämtade skeppsklockan äntligen åtta gånger, en gång för varje halvtimme på vakten, vilket betydde slutet på vår vakt. Nu började våra 8 timmar frivakt, men alldeles för trötta för att göra något kröp jag och de flesta andra till kojs för en blunds sömn innan nattvakten.

Att väckas mitt i natten för att gå på vakt och att vara vaken på motsatta delar av dygnet känns fortfarande ganska ovant och det hela gör det ganska svårt att hålla koll på dagarna, men jag tror vi vänjer oss efter ett tag. I vilket fall det var ändå dags för nattvakt. Vi krängde alla på oss sele, flytväst och regnställ, inte för att det regnade utan mot den oväntade kylan som jag vid det här laget hade upptäckt på atlanten i den tidiga aprilnatten. När jag öppnade dörren ut till däck möttes jag av den friska havsluften och märkte att sjön hade lagt sig. Sedan såg jag i ögonvrån något glimma i vattnet vilket visade sig vara mareld som virvlade runt skeppet i en häftig show. Marelden tillsammans med den fantastiskt klara natthimlen, där man till och med kunde skymta vintergatans spiralarmar fick oss snabbt på att tänka på annat och för första gången på sjöbenet kunde jag njuta fullt ut, eftersom vi äntligen kunde tänka på något annat än gungandet och sjösjuka.

Det har varit en hård början på resan med mycket sjösjuka och som sagt en riktig bergochdalbana, men nu har det lugnat ner sig och jag tycker att gungandet känns rätt trevligt och rogivande när man ligger i sin koj och gungas till sömns. Nu när vi äntligen kan njuta av seglingen ser jag fram emot allt som det här äventyret har att erbjuda och hur det ska bli att vara ute till havs och inte se land på elva dagar.

Erik Brännman, Babord