Ett ljus i tunneln

Den välkända rösten av Rondman som säger ett hurtigt ”God morgon” låter som en förbannelse i dina öron.

Trots att du har gått upp klockan halv fyra på natten flera veckor nu vänjer du dig aldrig. Du hör den första dunsen av din hyttkompis som hoppar ner från sin koj med ett trött grymtande. Som en zombie gör du likadant och svär tyst för dig själv när skeppet kränger till och ditt försök att balansera på ett ben medans du tar på dig strumpor misslyckas.

Klockan närmar sig fyra och du hoppar i din säkerhetssele och kliver ut på däck. Du blickar upp mot den stjärnklara himlen och plötsligt sprider sig ett leende över ditt ansikte. Med ens är tröttheten som bortblåst……

Idag är den 32; e dagen till sjöss och äntligen börjar man se ett ljus i tunneln, även om det är lika svagt som båtlanternorna man ser på horisonten. Idag är det heller ingen vanlig dag. Idag är det våran första lördag utan lektioner och dessutom Moas födelsedag. Det bästa med att någon fyller är så klart maten. Moa beställde Brownies och chicken nuggets. Utan att överdriva kan jag med säkerhet säga att vi alla drog i oss minst tre ton nuggets var.

På våra ”lediga dagar” finns det tid att göra lite vad man vill. Jag, som lyckats ta 8000 bilder på denna resan var i starkt behov av att rensa lite. Medan jag tittade igenom bilderna började jag tänka tillbaka på vår första resa och hur små vi egentligen var.

När man som gröngöling och sextonåring för första gången sätter sin fot ombord T/S Gunilla böjer man instinktivt på nacken och gapar stirrande upp mot riggens inferno. Man känner sig liten, rädd och dum. Masterna är fruktansvärt höga och den löpande riggen, alla tampar och block, liknar mest ett groteskt uppförstorat spindelnät. Första gången jag klättrade i riggen skakade det i benen och jag kände mig smått skräckslagen redan efter två meter, men det är bara att klättra vidare och övervinna sin rädsla med en gång. Till slut måste man göra det, alla kommer klättra i riggen och nu, efter tre resor av konstant upp- och nerklättrande gör man det utan problem. Tur är nog det, eftersom Förste styrman Leo skickar upp oss 35 meter upp i masten varje nattvakt för väcka upp oss lite.

Tro det eller ej, jag har inte tröttnat på vår älskade båt och kommer nog aldrig göra det heller. Så när vi nu närmar oss slutet tvingar jag mig själv att känna lycka och välmående även om klockan är 4 på natten och kallt som attan. För snart kommer jag sakna det ändå.

Matilda, Midskepps