Öckerö gymnasium

Ett måtto som heter duga.

Har ni någonsin hört uttrycket ”sikta mot stjärnorna och landa i en grantopp”? Det hoppas jag, för det är precis vad jag ser just den 5:e december som. Och skulle det vara så tråkigt att du inte känner till det
kan jag nog lova dig att du efter att ha läst den här bloggen på något vis åtminstone kommer ha ett hum av vad det så passande uttrycket betyder. Tillåt mig presentera en dag bortom Mindelo.

Redan vid sju snåret vaknade vi allesammans av morgonsolens svaga små
strålar som letade sig in mellan fönsterluckornas små springor. En svag
stank av bajs från den öppna toaletten som i princip var i samma rum som
sovrummet gav mig påminnelsen om vart jag var, och den rosa väggen mitt
framför ögonen på oss, skapade en chock för ögonen utmärkt gjort för att
piggna till ordentligt. Med andra ord bjöd den illa paradisbyn byn
belägen till höga berg och livligt hav på Santo Antoão den kanske bästa
starten för att ta sig an de vackra landskap som omringat oss.

Påklädda i vandrarskor och träningshort klampade vi strax därefter
förvirrade in i matsalen där det bjöds på en något udda frukost. Eller,
det tyckte vi åtminstone till en början innan vi på halvt teckenspråk
och halvt franska lyckats få fram vart både smöret och yoghurten stod.
Tanken var att vandra till en strand där jag hade höga förhoppningar om
att få klättra och gå så långt att benen värker, ta ett dopp i havet för
att svalka sig och uppleva det fantastiska landskap vi fått ta del av.
Men icke sa nicke. Direkt efter frukosten letade vi istället upp en
taxi, även den med hjälp av franska och teckenspråk för att lyckas göra
oss förstådda. Mina fantasier blev nu mera en dröm som aldrig kom att
uppfyllas och en heldag av vandring förvandlades till en fyrtio minuter
kort promenad längs med en bilväg. Kanske var det inte riktigt vad som
gjorde mig mest nöjd, men med tanke på vad vi mötte bakom krönet några
minuter innan vi var framme vid stranden, skulle jag nog vilja påstå att
dagen nådde upp till en viss potential. Havet bara öppnade upp sig och
vågor större än jag någonsin hade vågat drömma om bredde ut sig framför
våra redan uppvärmda ögon. Vi hade fått sällskap av en hund till rackare
som visade oss ner till en gammal ruin där vi satte oss för att fika.
Dessvärre blev vi så illa tvungna att sjasa bort den lille stackarn då
just kakor visade sig vara världens godaste grej i vår käre väns små
ögon. Något som var lättare sagt än gjort…
Men så efter ett litet tag försvann även det bekymret från våra axlar
och det som nu skulle komma att ändra riktning på dagen tog fart.
Klippiga berg, skrovliga med små minibassänger fyllda av havsvatten.
Vågor så stora att de hade kunnat dränka en hel kossa, till skillnad
från de svenska vågorna som knappt skulle klara av att dränka en
undulat, kastade sig in över bergen och fyllde upp bassängerna titt som
tätt. Här skulle det badas minsann. Det svår vara bara att hitta en
bassäng som var så pass djup att man kunde doppa sig, men ändå så pass
skyddad att de stora vågorna inte skulle komma åt oss med sina stora
händer. En viss panik växte inom mig. Skulle jag inte få bada här var
dagen minsann förstörd. Till min förtvivlan fann vi inte heller någon
större framgång trots en stund av sökande. Inte förens en hemligen liten
trappa upptäcktes av en i sällskapet och en ny sida av stranden växte
fram. Ena efter andra minibassängen, perfekt för att ta sig ett dopp,
dök upp. Som om det inte var nog var där en stenstrand. Vi kikade närmre
och betraktade de underliga gröna stenarna och så vipps som det var
hojta en av oss till. Där var inget mindre än ett hål rätt in i berget.
Nyfikna som vi var kunde ingen av oss låta bli att kika in och upptäckte
till vår häpnad att här gick det att fortsätta. Några få meter av
krypande och en ficklampa som tändes kom det till vår insikt att här
gick det att stå upp. Mitt inne i grottan, stod vi och svettades i den
kvava varma luften, och bara försökte begripa vilket äventyr vi var på.
För trotts att ögonen vid det här laget var rejält uppvärmda av diverse
olika fenomen vi skådat var det ändå så att jag knappt kunde förlita mig
på dem.

Väl ute igen fanns det inget som kunde stoppa mig från att bada. Plums
lät det och sen var det smak av salt vatten som gällde. Kristallklart
vatten, så vackert att det var svårt att ens njuta. Mer än det tror jag
inte går att säga för det här är i den klassen att man inte finner några
ord.

Vid det här laget hade magen börjat tal med oss och vi gick till en
strandbar för att pinsamt nog be om hett vatten och skålar. Ljummet
vatten och ölglas var det vi fick, men nog funkade ju det för att mätta
oss med snabbnudlar. Avslutningsvis tog vi farväl av den vackra platsen
och åkte en fartfylld flakbil kallad ”Aluguer” upp bland bergen. Här kan
man snacka om Liseberg fast på en helt ny nivå. Summa kardemumma av
dagen önskade jag fortfarande att vi hade kunnat gå lite längre. Så
visst kanske jag inte hamnade bland stjärnorna, och kanske var det tur
det, för då hade vi ju dött av syrebrist redan innan vi nått målet.
Landningen blev istället i en riktigt vacker grantopp, och då den
vackraste och största toppen i hela skogen. Jag säger det igen, för att
det stämmer så fint: ”sikt mot stjärnorna och land i en grantopp”.


Elsie Nysten.

Publicerad:

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se