Öckerö gymnasium

Ett nytt hem

Hem har alltid varit min familj, men de senaste 4 veckorna har det stavats Gunilla.

Dagen börjar med att jag med två vänner tar en springtur. Känslan av att vara uppe då staden precis vaknar till liv är något alldeles extra; det är nästan bara vi och de som precis påbörjat sin arbetsdag som syns till på Cadiz kullerstensbelagda gator. Om några timmar kommer solen gassa och medföra glassar i många, även våra, händer, men just nu är temperaturen precis lagom. Vid katedralen blir vi genom en attack av, utan överdrift, 100 duvor, medvetna om att det visst är fler som är uppe med tuppen.

Pannkakor till 10-fika skapar en go stämning inför promenaden till IES Rafael Alberti där vi gör vårt första skolbesök för resan. Sanden sprutar när vi alla springer barfota på stranden; fotbollsturneringen har bara börjat. Det dröjer inte lång tid förens killarna ska förklara för oss tjejer hur sporten spelas, som om vi aldrig har rört en boll förut. Till och med tjejerna bär på inställningen att fotboll är en sport reserverad för killar. De klumpiga uttrycken får mig att känna irritation, likväl tacksamhet över att jag bor i ett land där vi kommit längre i utvecklingen. Dessa kulturkrockar är en del av resan och skapar förståelse för hur samhället ser ut i andra delar av världen. Hursomhelst är det bra stämning när de mot slutet på eftermiddagen lär oss att dansa flamenco.

Några skrattsalvor senare och med trötta ben strosar vi ännu en gång över gränder och torg i Cadiz, tillbaka mot båten. Gamla resevideos hade gett mig föreställningen om att det bästa skulle vara dagarna i hamn. Men nu sitter jag här, med tre hamndagar kvar i Cadiz, och längtar efter det betryggande ljudet av att vågorna slår mot Gunillas skrov och känslan som infinner sig när man är ute på öppet hav. Idag förstår jag innebörden av att livet ombord behöver upplevas för att förstå. Inga ord, inga bilder, inte ens de mest detaljerade av beskrivningar har kraften att ge en tillräcklig förståelse. Jag saknar soluppgångarna, solnedgångarna och stjärnhimlarna, som inte kan beskrivas på annat sätt än engelskans breathtaking. Jag saknar till och med att bli purrad mitt i natten, för en lite för kall nattvakt, som kräver lite för mycket kläder.

När Hans under kvällen nämner att det är torsdag slungas jag tillbaka in i verkligheten och inser att vi snart åker vidare till Marocko, vilket innebär att vi närmar oss slutet av vår resa. Jag slås av hur fort tiden har gått. Jag är faktiskt inte redo att lämna denna absurda tillvaro som kommit att bli min trygghet. En trygghet som jag, trots båtpsykos, alltför frekventa stopp i toaletterna och 75 % luftfuktighet i elevinredningen, inte vill byta mot någonting.

Ebba, midskepps

Publicerad:

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se