Öckerö gymnasium

Ett perfekt nyår

Om Ulf, vår alldeles egna styrman har försökt pränta i en sak i oss hittills på resan, så är det att vi ska ta vara på vår ungdom.

Han säger det fler gånger varje än vad jag kan räkna, men han har för en gångskull rätt. Det är väl klart att vi måste ta vara på vår ungdom, hur han tycker att det görs på bästa sätt vet jag inte, det kanske framkommer längre fram på resan.

Sista dagen på året 2020, var en av mina bästa. Planen var att jag och tre till skulle iväg för att surfa. Planen var dock ganska ogenomtänkt i och med att vi varken visste vart vi skulle och om det ens fanns någonstans att surfa. Vi begav oss iallafall iväg och försökte fråga oss fram på knagglig spanska från en tyskaelev (jag) och en som läser franska (Emil), tills de två spanskeleverna (Philip och Moa G) äntligen tog över. Nästan ingen här på La Palma kan engelska men de blir glada när man försöker sig på spanskan och Moa, pratade på som om det var hennes eget språk. Jag kan ungefär två ord spanska Velero (som betyder segelbåt) och cortina (som jag tror betyder gardin) så jag är ganska lätt imponerad. Kanske var det de andra sa på spanska helt fel, men jag litade helt och fullt på att de kunde. Efter många misslyckade försök att hitta en buss tog vi iallafall taxi. Den fantastiska Juan Manuel körde oss längs slingriga bergsvägar, till Playa de Nogales och vi toghans nummer för att vi skulle kunna ta oss tillbaka till Santa Cruz senare.

Vi släpptes av vid en trappa som var en vandringsled, eller vad jag nu ska kalla den. Utsikten var magisk, vågor av turkost vatten som slog mot klipporna så att det skummade flera meter upp i luften. När vi gått ganska länge, och tagit några avstickare för att se på vågorna och känna spänningen i vardagen såg vi ingången till någon typ av grotta. Nedanför den minst 60 meter höga var det en grottan där väggarna var täckta av vackra färger, grönt, rött, orange och vitt. Vi gick såklart in i grottan och upptäckte att det var vatten i grottan. Vi såg inte längre än tio meter in men vi satte oss iallafall på några stenar, efter att först ha testat att sitta på några stenar längre ut som vi märkte ibland sköljdes över av vatten. Därefter funderade vi på historierna i grottan. Jag (som kanske sett lite för mycket på mordserier som Bron) inledde konversationen om hur många lik som borde ligga på botten här. Troligtvis flest dumma turister och våghalsiga dykare blev vår slutsats.

När vi kom ner till stranden av svart vulkansand sjönk hoppet om att få surfa, eftersom att det inte fanns någon surfbräduthyrning. Dyningarna som ute på vår segling hindrat oss från ett badstopp, sköljde fram över den svarta sanden och suget efter att surfa stärktes. Vi hade köpt lite mat när vi letade efter bussen men jag som köpt en avokado och färskt bröd hade självfallet ingen kniv, därmed åt vi den som ett äpple. Avokadon var perfekt och vågorna också så Emil och Moa sprang fram till ett par tyskar som precis kommit med surfbrädor ner till stranden. Efter mycket charmerande fick de låna en av surfbrädorna och tog varsin våg ganska nära stranden. Jag och Philip, som aldrig i våra liv surfat satt kvar och njöt av vår loot (snackset) för att när Emil och Moa lämnat ifrån sig brädan ta ett bad i vågorna . Vattnet var helt underbart, varmt och jätte salt. Vi badade länge och ramlade omkull i vågorna (och sanden) vilket var helt underbart.

Vi ringde Juan Manuel och han körde oss till en resturang nästan precis mitt emot Gunilla, en riktig fiskarrestaurang. Det märktes dels på maten som serverades, hundra procent fisk, men även på människorna där, hundra procent fiskare. Det kändes fint att Juan Manuel hade kört oss dit, han kände ägarna och det var tydligt hur dem i dessa tider stöttar varandra.

Klockan började närma sig 18 (tiden för nyårsmiddagen) men en snabbglass på Santa Cruz gator hann med. Fruktansvärt gott. Sen bar det av till båten, där alla stod och gjorde sig fina. Ska inte ljuga, blev lite stressad när alla stod fräscha och uppklädda och vi kom sandiga med jeans som vågorna sköljt över. Men med lite nya kläder som vi lånade av varandra kunde vi känna oss som nya människor redo för det nya året. Maten var spektakulär, tyckte iallafall jag. Det var en Tartar med fisk, avokado och annat smarrigt. Smakerna blandades så fint, det söta, sura och salta där också de olika strukturerna på ingredienserna kompletterade varandra. För att toppa detta fick vi dessutom efterrätt, chokladmousse med rostad vit cholkad och päron. Helt underbart.

Anne-Li sjasade (med mycket kärlek) sedan ut oss från båten och vi klagade inte. En högtalare, glada ungdomar i La Palmas sommarregn, ni hör ju själva. Vi spelade Håkan Hellström, Veronica Maggio och Magnus Uggla, bara för att vi alla kan texterna men också för att människorna vi möter inte förstår ett skvatt. Vi sprang fram längs de tomma gatorna, dansade, hoppade och sjöng. Vi sprang länge, bort mot stranden och över sanden, så filmiskt med regnet som forsade ner och gjorde oss dyngblöta. Det var dock väldigt jobbigt, vi behövde ju ha munskydd på oss som också blev blöta och därmed mycket jobbigare att andas ur. Med andra ord, det var dags för ett svalkande bad. Vattnet var varmt och när vi kom upp och skulle klä på oss (de redan drypande våta) kläderna, gjorde det inget att vi inte hade handdukar.

Egentligen känns det som om jag inte ger er en rättvis beskrivning om hur det var, det var så betydligt mycket vackrare och sprudlande av liv i verkligheten. Vi som springer och springer, hoppar och dansar ner för gator där regnvattnet gör att vi kan glida fram på våra fötter. Våra bara fötter, med skorna dinglande i handen och kläderna fastklistrademot kroppen. Vi sjunger, inte längre med högtalarens musik som grund, den har nämligen Sixten som är långt före, vi sjunger med våra hesa röster och tillsammans med människorna som sitter på uteserveringar vi dansar förbi. Regnet fortsätter att drypa ner, vilket nog bara gör hela upplevelsen bättre.

När vi väl kommer tillbaka till båten har Anne-Li och befälen gjort iordning däcket så fint. Ljusslingor och ett soltak (som nu får agera regnskydd) med blinkande lampor i olika färger och en hammock, musik och loot. Dansandet fortsätter, vi sjunger med i alla låtar och dansar. Sen kommer tolvslaget. Ebba slår åtta glas och 2021 har anlänt, med dans, musik och vår ungdom. Bättre nyår hade jag inte kunnat tänka mig.

Alice A, Sa 2023

Publicerad: 2020-12-31

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se