Färden genom kanalen

Långa timmar, mysig stämning och tre-fika. Dagarna ombord på T/S Gunilla flyter iväg som vattnet i Kiel-kanalen medan eleverna ombord längtar efter att nå fram till Portsmouth.

Idag har det inte hänt mycket här ombord, inte mer än vanligt. Imorse åkte vi in i Kiel-kanalen, vilket satte press på den som var rorgängare, men allt har gått bra och vi klarade oss igenom utan problem.

För att hjälpa den stackars rorgängaren skulle det komma en lots, en person som skulle guida oss genom kanalen, klockan sju på morgonen. Lotsen var dock lite sen, så istället för att komma ombord under 4-8 vakten, kom lotsen ombord under vår vakt istället (8-12). Detta gjorde att vi hamnade lite efter i vårt schema, men vi kom snabbt ikapp igen.

Under vår tur genom kanalen mötte vi båtar som tutade åt oss som hälsning, och, till oss elevers förtjusning, tutade vi tillbaka. Det roligaste var när en båt tutade melodin till Sveriges nationalsång i förbifarten.

Vädret idag har inte varit det bästa. Det har varit ett konstant duggregn och även allmänt blåsigt, och därmed har alla varit frusna. Trots detta har humöret varit förvånande bra, mycket tack vare den härliga stämningen ombord.

Genom Kiel-kanalen är det inte möjligt att segla, utan istället var vi tvungna att gå för motor. På grund av detta har det inte varit så mycket för oss som arbetsstyrka att göra, och därmed gick de fyra timmarna vi hade vakt på extremt långsamt. Livbojsvakten plingade till slut fyra glas i skeppsklockan, efter vad som kändes som en halv evighet. Då kunde vi äntligen ramla in i värmen och i lilla mässen, där vi kunde avnjuta en kopp varmt kaffe för att värma våra kalla händer. Efter det var det två timmar kvar och sedan var det dags för vaktavlösning.

Tiden går snabbt här ombord på Gunilla, trots kalla och långsamma vaktpass. Det känns som om det var nyss vi kom ombord, fast vi i själva verket har varit här i 12 dagar.

Just nu ser vi fram emot att komma fram till England, till Portsmouth där vi om några dygn kommer gå iland. Många är taggade för shopping, andra för museibesök, men gemensamt har vi nog alla en längtan till att få sätta fötterna på fast mark.

Sandra, Babord