Fika i röjeln

Täcket sveper sig tätt runt kroppen, virar sig runt och förtrollar mig till en puppa av värme i det kalla, svajande mörkret. Vågorna vaggar fartyget i en monoton rörelse, en sövande rytm som drar tankarna djupare in i drömmens värld. Kudden slukar huvudet, omfamnar det, medan täcket sakta glider upp över axeln, som en skyddande hand.

Långt borta viskar vinden genom riggen, ett dämpat sus, nästan som röster. Orden är vaga, de svävar i gränslandet mellan dröm och verklighet. Någon ropar, men orden fastnar i riggen. Det blir starkare samtidigt som axeln tyngs av en osynlig hand, täcket har plötsligt fått en egen vilja. En iskall avsky klättrar längs ryggkotorna och gör stämningen långt från angenäm. Vågorna har nu blivit intensiva. Kroppen rullar fram och tillbaka längs med kojens kanter, det känns som om någon rycker i mig, vill säga en något. Fram till att det hela åter avtar, den trygghet som tidigare svävat iväg med vinden, verkar plötsligt följt med en annan vindby, ner under täcket. Jag ligger ju här i min koj, drömmer, allt är bara en dröm. Någon brass kommer jag inte behöva hala.

Leendet breder ut sig på mina läppar, ett ondskefullt litet drag, för jag vet ju att orden, ropen där uppe inte spelar någon roll för mig när jag ligger i min varma koj. Allt är bara en dröm. En trygg, insvept illusion. Det väcker en lekfullhet inom mig, medan tankarna svävar fritt kanske man borde passa på att göra något trevligt, äta något gott, som bara finns i ens drömmar. Ett hopp genom masttopparna, en flygtur över havet. Hampus fyller år idag, kanske man ska äta lite tårta medan drömmarnas “allt är möjligt” äger rum. När det är dags för vakt och att hala i tampar på riktigt, utan att drömma, lär det knappast finnas någon tårta iallafall. Ni förstår, när 44 sötsugna elever fritt har härjat runt på en båt i 14 dagar börjar det så småningom bli skralt med gottigheter. Varför inte ta en tur upp till röjeln, kanske man träffar på ett par flodhästar i sjömansbussarong att dela tårtan med? Men, täcket stramar åt, kramar om kroppen, håller kvar i det varma djupet. Rösterna fortsätter, ropen blir mer intensiva, mer verkliga, men de angår inte den som sover. Ännu ett ryck i axeln. Täcket stramar till. Vågorna måste vara starkare nu.

Kudden är mjuk, varm och fluffig, en sista nöjd suck går genom kojen. Vakten där uppe får kämpa i vinden. Här nere är världen fortfarande varm och rofylld, tänker jag medan mina slutna ögon målar upp en bild av den mörka kalla värld som finns där uppe på däck. Bilden blir så verklig. Atlanten kastar sig vilt runt Gunilla, svarta vågor som bryts i månens bleka sken. Så verklig att kylan hugger genom huden, en isande känsla, en mördares kniv som tränger in i märg och ben. En bristning i drömmen. Trycket mot axeln hårdnar, täcket har minsann blivit en ondskefull hand, tung och ivrig. Fem tryck mot min axel, ett lillfinger, ett ringfinger, ett långfinger, ett pekfinger och en tumme. Det känns inte bara som om något pressas mot huden, som om det vore ett par fingrar - det är ett par fingrar.

Stövlarna är genomblöta, fukten slingrar sig som en giftig ål runt tårna. Vinden sliter, river i allt den kommer åt, förutom seglen som envist vinner kampen mot blåsten och istället skaka hand. Det finns inga flodhästar uppe i röjeln, ingen födelsedagstårta till Hampus, ingen dröm.

Tampen halkar genom frusna fingrar, vi måste brassa, men greppet är stelt, rörelserna tunga. Jag känner mig som en yr höna, står still bland skuggor som ropar och halar i mörkret, kamrater som sliter. Rösterna är skarpa av kommandon, skär genom vinden. Allt har pågått medan blicken varit tom, medan tankarna dansat i sin egen drömvärld. Axeln värker fortfarande av den skakning som slitit verkligheten tillbaka. Rösten har ropat länge, men först nu når orden fram. Värmen från kojen är en illusion som smulas sönder i havsbrisen. En bister insikt sjunker in. Medan andra slitit, har mina fötter stått stilla. Medan vinden varit vän med seglen, har jag varit ovän med verkligheten.

Det är inte första gången. Inte första gången händerna är stela och slappa när de borde vara starka. Inte första gången blicken irrar utan att se. Tröttheten tar över och verkligheten bortprioriteras, så blir livet på Gunilla i slutet av Nordatlanten. En sista suck lämnar läpparna. Fingrarna sluter sig hårdare om tampen. En födelsedagstårta att äta uppe i röjeln, visade sig visst vara en silviakaka. En dröm i kojen var inget mer än en angenäm dagdröm uppe på däck.

Elsie, Babord