Folksjälen i Kuba

De utflykter klassen haft i olika hamnar under våra resor brukar i regel bestå av något studiebesök, en rundvandring eller under pandemin - en busstur med en guide som med spansk brytning berättar om de platser vi åker förbi.

Kuba har inte varit en undantag, bara med detaljen att de tre varianterna av utflykt vi tidigare haft nu kombinerats i ett virrvarr av dagslånga scheman på olika museum, skolor och organisationer (lägg dessutom till en släng av salsa). Mellan dessa besök har samtliga vakter också lyckats klämma in allt som står på den vanliga Gunilla-agendan.

Lunch och middag ska serveras, rost ska knackas och ronder ska gås en gång i timman hela natten. Med detta sagt har värkande fötter, rinnande svett och någorlunda sömnbrist varit ett faktum. Dock tror jag att jag talar för de flesta ombord när jag påstår att den plats vi får besöka och allt vi upplevt här gör det värt det. De som läst på om Kubas historia och politik kan nog förstå
fascinationen, och som elev på samhällsprogrammet kommer jag att kunna ta med mig en mängd olika perspektiv och reflektioner härifrån. Det gäller främst studier, men också kring min allmänna världsuppfattning. Dessa reflektioner är tyvärr (i alla fall för er som är intresserade) ingenting som jag kommer att dela med mig av i denna blogg.

Bland Kubas palmer, kullersten och färgglada hus med snirkliga kanter har jag nämligen uppmärksammat någonting som jag finner betydligt mer intressant: människorna. Till att börja med vill jag uppmärksamma de guider som varit med oss under samtliga utflykter. Ni vet, de som stått för att berätta om platserna vi åkt förbi med spansk brytning. Ofta är det ungefär så nära man kommer en guide, men efter alla timmar tillsammans under veckan här har relationen
till våra kubanska guider blivit en annan. Då och då har vi fått höra anekdoter om deras familjer eller kanske fått se ett och annat salsasteg. Över en espresso har man fått ta del av mer ingående detaljer om livet på denna unika ö. Viljan att lära oss samt deras ständiga entusiasm är någonting som utan tvekan gjort vår vistelse ännu mer lärorik. Jag vill även nämna alla de ungdomar som tagit emot oss vid våra tre olika skolbesök. Med breda leenden har de stått ut med våra ständiga frågor om betyg, ämnen och universitet. De har berättatom sina framtidsplaner, intressen och vi har diskuterat kulturskillnader. Förutom svenskars brist på taktkänsla och mjuka höfter är min slutsats att vi tonåringar nog är ganska lika varandra ändå, oavsett var en bor eller vilket samhälle man präglas av. Hur stressad över plugg, olyckligt kär eller trött på sin familj man än är så är man i alla fall inte är ensammast i världen med att ha just denkänslan. Det har varit som en fin liten påminnelse.

Estelle, Babord