Första landgångsförbudet

Jag börjar denna bloggen kl 22:00:23 under måndagskvällen när tre elever flyger ombord på Gunilla. Dessa är de första tre som under vår resa får
landgångsförbud. Kapten Leo står och inväntar ännu några elever som kommer springandes. Irriterande nog har han såklart en vattentät, lätthanterlig och professionell klocka som visar sekunder.

Vi går i en
flock av skam och förtvivlan ner till elevinredningen och funderar över
ifall morgondagens landgångsförbud ska ägnas åt sömn eller möjligtvis
lite skolarbete.

Jag ligger och sover vid niotiden när min vän kommer och petar på mig
och säger:
- Hallå! Leo sa att vi bara har landgångsförbud efter middagen idag.
Även fast att jag var trött och bara ville vända på huvudet och somna om
igen tror jag ändå att jag lyckades lyfta mungiporna mot ett leende. 45
minuter senare satt vi i den lilla gummibåten, Berit, glidandes in mot
land redo för ännu en dag i Mindelo.

Stranden var inte lika harmonisk som den brukade vara. Vi har fått
sällskap i hamnen av en fransk militärbåt, med båten får man också 600
franska soldater på köpet som hade tagit över stranden. Beachbaren var
fylld av vältränade män med matchande badbyxor. Efter ett bad låg vi
alla fem utslagna efter besöket på Santo Antoão och den 3 mils långa
vandringen. Man vet att det var en riktigt bra tupplur när man vaknar
med dräggel på kinden.

Klockan var nu 17:07 och jag står i kassan redo att betala vår sena
lunch. Vi skulle vara tillbaka vid hamnen redo att bli upphämtade
absolut senast 17:30 för att inte få ytterligare ett landgångsförbud.
Det känns som att de arbetar i slow motion på Kap Verde. Deras motto som
också står på alla turisttröjor är ”No stress, Cabo Verde”, och jag
börjar förstå vad som menas med det. Kl. 17:11 börjar personalen en het
diskussion och det känns som att jag aldrig kommer komma härifrån.
Kapten Leos besvikna blick visar sig bakom ögonlocken på mig och mitt
hjärta börjar klappa. Efter det som ha känts som en evighet sätter jag i
kortet och skriver in koden och kl. 17:15 är vi iväg. 6 minuter senare
sitter vi lättade och andfådda på bryggan med tårna i vattnet och väntar
in Berit.

Landgångsförbudet var inte så farligt. Alla är redo att lämna Mindelo,
vi väntar bara på att AC:n ska bli fixad så vi slipper sova i 28 grader
över hela Atlanten. Disken diskar vi fortfarande för hand och vi längtar
till svenskt lösgodis i mängder och filmkväll med familjen.

Rebecca Borg
Midskepps