Första vakten på väg till Lissabon

Med tom blick stirrar jag på konturerna av Sao Miguels berg som tar över horisonten på hela babordssidan vid början av 12-16 vakten. I min egna lilla värld funderar jag på de senaste dagarnas händelser, hur vardagen kommer se ut när vi kommer tillbaka till Sverige och ibland flyger någon ensam tanke förbi. Undrar om den vita röken som syns stiga från staden där borta kommer från en sån varm källa vi såg på bussutflykten. Eldrök brukar väl inte vara vit? Hoppas inte det brinner.

Jag stirrar en stund på vågorna som omger båten. Länge studerar jag de perfekt runda vattendropparna som flyger genom luften när vattnet lite då och då skvätter över relingen. Plötsligt skymtas en grå fena rakt framför ögonen på mig. “Delfin” utropar jag slött och reser mig, utan att släppa platsen jag såg delfinen på med blicken. Med båda händer greppar jag relingen och pekar sedan ungefärligt ut var jag såg delfinens grå fena skära vattenytan. Den verkar bara vilja visa sig några gånger, vilket gör att jag snabbt sätter mig tillrätta igen, lutad mot skylighten som leder ner till korridoren i befälsinredningen.

På dagsvaktens agenda står lackning av toppstänger samt tillverkning av toarullshållare av tamp. I mitt inre ber jag lite för att slippa klättra upp i riggen för att lacka. Men medan jag går in för att sätta på mig en varmare tröja hinner vaktledaren tilldela arbetsstyrkan sina uppgifter, och till min besvikelse får jag order att gå till sjappet tillsammans med en annan i vakten där all utrustning finns för att tillverka ett lacknings-kit. T-sprit säkras med en konstriktor runt flasköppningen, trasan sätts fast i selen med ett lärkhuvud, den öppna lackburken bäddas in mellan massa trasor i en större burk för att minimera risk för spill och penseln fästs med säkringslina i den stora burken. I ett enda trassel av riggpåsar, trasor, säkringslinor och selens egna remmar och linor, klättrar jag upp till mesantoppstången för att lacka.

Väl uppe i toppen, gungar vantet åt alla möjliga håll. Jag spänner hela kroppen för att kunna kontrollera all utrustning fäst vid mig, men problemet är att det fort gör mig trött. Min lösning är att väva in ett ben mellan vevlingarna för att kunna känna mig mer stabil när jag arbetar, men främst för att känna mig mer trygg när jag måste använda båda händer för att utföra spritningen och lackningen.

Uppe i mesantoppstången blickar jag föröver ner på resten av arbetsstyrkan som lär sig en prydnadsknop av styrmannen och vaktledaren. Akterut skymtas DOSen tillsammans med de andra vaktledarna och Gunillas två kockar. Vanligtvis vistas inte vi elever på akterdäck eftersom det är befälens område på båten precis som backen är elevernas område. Så när jag plötsligt får fri insyn uppifrån toppen av masten känns det nästan lite inkräktande.

Arbetet går relativt fort och innan jag vet ordet av det har lacken i den lilla burken spillts ut på trasorna i den stora burken, vilket jag ser som ett tecken på att det är dags att klättra ner. Resten av vakten går fort och när åtta glas har slagits är jag snabb ner till kojen för att vila en stund innan middagen.

Hanna Hallendorff, babord