Från Nattens Storm till Dublins Gator

Klockan slog 03:30 och Max öppnade dörren, tände lampan och rabblade några ord som jag var för nyvaken för att höra. Det var i alla fall dags för nattvakt, det visste jag. Rutinerna satt i ryggmärgen vid det här laget, så jag låg kvar i kojen precis så länge som jag visste att jag kunde. Sedan var det snabbt på med alla lager av kläder, sele, flytväst och upp på däck.

Efter uppställningen på main deck gick jag fram till backen (som ironiskt nog är längst fram på båten) och bytte av utkiken. Jajamensan, idag var jag post, vilket innebär att jag ska hålla utkik på havet, styra båten och hålla koll på var alla i vakten är samt om någon skulle flyga överbord. Det var väldigt blåsigt och vi seglade i hög fart. Att vara rorgängare idag var tufft, och efter att ha stått stilla som utkik var det precis vad som behövdes för att få igång den trötta och slitna kroppen.

Vakten flöt på som vanligt, och knappt halva tiden hade gått innan det var dags för kvällsfika. Dagens fika var en kaka som var helt ny för mig. Kanelbullekaka kallades den, och den smakade precis som en kanelbulle, fast i mjuk sockerkaksform. Som post är man alltid sist till fikat, och ibland kan det då bli rester, om det nu finns några kvar. Idag var en sådan tursam dag, så jag vräkte i mig tre fina bitar kaka innan tiden tog slut och det var dags att fortsätta vakten. Två timmar senare var vi klara. Klockan var 08:00 och det var dags för frukost innan jag skulle få några timmars sömn till. Rutinen var följande: Kvällsvakt, frukost, sova, lunch, lektion, chill, vakt igen osv.

Planen var att komma fram den 10:e så jag gick till kojs som vanligt för att sedan vakna och käka lunch som vanligt. Men under lunchen hörde jag att lotsen hade kommit ombord och att vi gasade för fullt för att hinna in till Dublin. Efter lunch gick jag ut på däck, och mycket riktigt – land på båda sidor och staden bara några kilometer framför oss.

Vi låg till kajs bara någon timme senare, men vi som hade frivakt fick inte gå iland eftersom det var lektioner inplanerade och det var viktigt att alla var klara med sina deadlines. När klockan slog 18:00 och middagen började, var jag och ett gäng andra ivriga att komma iland. Vi skippade middagen ombord och drog till närmaste McDonald's, som låg en tio minuters promenad bort.

Stadens liv och rörelse slog emot oss som en kontrast till de stillsamma vågorna på öppet hav. Ljudet av bilar, människor som pratade, och ett avlägset ljud från gatumusikanter fyllde luften, och stadens gatlyktor kastade ett varmt sken över floden. Det var som om hela Dublin andades, och vi, efter en lång tid till sjöss, var ivriga att få uppleva så mycket som möjligt. Magen kurrade högt, men vi lät blicken vandra över de charmiga husfasaderna och broarna som sträckte sig över floden, innan vi till slut hittade vår väg till McDonald's. Väl framme tog vi varsin burgare och åt snabbt.

Vi fortsatte sedan utforskningen av staden och hittade bland annat Dublin-NYC-portalen. Kvällen började lida mot sitt slut, och det var dags att dra sig tillbaka till båten. Men innan dess behövde såklart snacksförrådet fyllas på, så vi gick till SPAR och bunkrade upp. Väl tillbaka på båten var jag så trött att jag gick till kojs och kollade på film tills ögonen långsamt slocknade.

Av: Martin Hedelin