Frihet och vemod

”Mitt dygn” började en halvtimme innan det officiella dygnets början, dvs 23:30, då jag blev purrad till vakt. På däck blev vi väl bemötta av Midskepps vakt som sjöng ett ”Midskepps medley” med låtar skrivna av Midskepps från alla tre år ombord. Stämningen var känslosam och känslorna blandade.

De kommande fyra timmarna utgjorde nämligen den sista sjövakten vi i Styrbords vakt skulle uppleva på Gunilla, om vi inte kommer tillbaks som befäl dvs. En av känslorna var frihet! Frihet att tänja på gränserna i det annars strikta schemat och strama tyglarna. I med att Midskepps hade lyckats tjata till sig en trettio minuters lång fika (vanligtvis 15 minuter), så behövde vi naturligtvis vara snäppet bättre och ha trettioen minuters fika. En helt absurt lång tid när fikat annars inneburit att trycka i sig mackor för glatta livet med ena ögat på klockan och andra på tallriken. Denna tänjning på gränser satte nivån för vakten och det var utan tvekan den minst arbetsamma vakten vi någonsin haft, fylld med lekar och sånger från början till slut.

En annan påtaglig känsla var vemod! Efter fyra härliga timmar avslutade vi vår vakt med en helt egen ”Styrbords medley” och blev överraskade med en låt tillbaks av Babords vakt. Det var en sentimentalt omgjord version av Håkan Hellströms Valborg som avslutades i en gruppkram. Ögonen fick helt enkelt arbeta hårt för att inte svämma över. Det var på så sätt med tunga steg som vi kröp till kojs efter vakt. Några timmars dålig sömn senare ankom vi till Azorerna och vemodet var undantryck av lycka och förväntan över den nya hamnen.

Strax innan lunchtid nådde vi fast land och begav oss en kort stund senare ut i staden utan vidare plan. Det var en grå helgdag och det var inte storstadsbruset som knockade oss, snarare den idylliska naturnära staden. Vi nådde en av de vackra botaniska trädgårdarna där vi slog oss ned och delade på en mango, samt besökte ett konstmuseum med samlingsutställningar från två lokala konstnärer. Små regnskurar tvingade flertalet gånger in oss i de få butiker som var öppna och de korta, men soliga, uppehållen lockade åter ut oss till parkbänkarna och gågatorna. Med strikta mattider ombord så börjar magarna kurra precis lagom till trefikat. När detta uteblev var det ett öronbedövande kurr som ekade under jakten på en trevlig middagsrestaurang. Det vi fann var ett oerhört mysigt krypin med färglada väggar, växtprydda hyllor och mysig musik. Att menyn bestod av enbart vegetarisk och vegansk mat välkomnades som en varm kram efter en resa med viss svårighet att hitta specialkost. Maten var otroligt god och det var med glada miner och glada magar vi gick tillbaks till båten och somnade på lika kort tid som läsningen av denna blogg tar.

Liv Hillberg