Öckerö gymnasium

Genom ur och skur

Sedan den regniga oktoberkvällen som bussen lämnade liseberg parkering har Madeira varit ett av de resemål som de flesta av oss, efter lovande googlebilder och rescensioner, har dagdrömt om. Vi kunde inte tänka oss att Ronaldo som troligtvis har råd att köpa bostad på vilken position som helst världen över skulle köpa hus på en ö som inte levererar.

Efter att ha varit fast på båten vid kaj i två dygn kryllade våra ben av förväntan inför en vandring i bergen med strålande sol och glada miner. Men dagens tur gav oss en viktig läxa. Inte ens på en överklassö mitt på Atlanten är vi skyddade från väderutbrott. Vi blev även påminda efter flera dagar med 30 graders sol att trots vårt nordiska vikingablod så trivs vi i regn som en katt trivs i vatten.

Dagen började som vanligt med uppställning på däck, med en något tröttare vakt i mitten eftersom vi precis avslutat en nattvakt. Trots att jag suttit och tjatat om allt mellan himmel och jord vaktandes en väldigt orörlig landgång från 01.30-03.30 var jag pigg och redo för dagen. Kapten annonserade att Spaniens restriktioner var något striktare än Portugals och bekräftade ryktet som spridits på båten senaste veckan, vi byter route från Malaga och Tarragona till två portugisiska hamnar och ska troligtvis mönstra av i Lissabon istället. Detta betyder att vår avgångsdag flyttas från lördag till söndag, vilket till glidskepps stora lycka betyder att vi får en extra dag frivakt. Men först var det dags för uflykt. Tore föreslog att vi klädde oss i shorts och t-shirt och tog med en jacka i väskan ifall det skulle bli lite kyligt. Naivt gick jag in och klädde på mig träningstights och en t-shirt, och packade lite motvilligt min hoodie i väskan för säkerhets skull. Bussen avgick från kajen 09.00 och rullade i 30 min innan vi stannade för ett litet fikastopp vid en supermarket och cafe. Precis innaför ingången stannade jag och Emma och våra ögon vidgades. Emma tittade på mig med tindrande ögon och det krävdes inte mycket övertalning. 10 min senare vandrade vi ut med en nalle lika stor som oss själva, mycket nöjda med situationen.

Vi åkte buss i 30 min till innan guiden berättade att vi var framme. Vi hade stannat på en bergstopp med utsikt över en enorm dal. Jag tittade ut och förvånades över hur grått det såg ut, men tänkte att det inte var så konstigt eftersom vi befann oss ungefär i molnens höjd och inte över. Men vädret hade inte anpasst sig efter oss, och sekunden jag kom utanför dörren träffades jag av en iskall vind som omfamnade hela kroppen. Förvånade ställde vi oss i en stor klump och försökte hålla värmen, samtidigt som vi reflekterade kring hur vi skulle överleva 4 timmars vandring i en vind som liknade den vi har i Februari hemma i Sverige. Mer än så hann vi inte innan guiden drog iväg oss, så vi krokade arm och tryckte ihop oss och började småspringa ner för vandringsspåret. Vi vandrade upp och ner för trappor och genom en djungelliknande natur med ett stopp vid ett enormt vattenfall, innan vi kom fram till vår picnic destionation. Vi stannde vid en fantastiskt liten källa nedaför ett vattenfall som omgavs av stenar som vi klättrade upp på och tog fram våra matlådor. Kall pastasallad var tyvärr inte det ultimata för att tina vårt frusna blod, men det hjälpte moralen. Jag kunde inte låta bli att önska att det var 20 grader varmare så att vi hade kunnat bada i källan och springa genom vattenfallet, men man kan inte få allt här i världen. När vi vände för att ta oss tillbaka längtade mina ben efter att få kämpa upp för många långa trappor, för jag visste att det var min chans att värma upp mina fingrar som jag var osäker på om de ens satt kvar. Men mitt i trappan började vi känna av välbekanta droppar som landade i ansitet, och 5 min senare pinnade vi på i livets hagelstorm. Som tur var hade jag så kylda ben så jag kände inte ens isbollarna som trummade mot huden, men det var svårt att inte sväva iväg i drömmar om jacuzzibad eller en stor kram från vår nyinköpta nalle. Trots förutsättningarna hörder peppande och skratt och vi tog oss tillbaka upp ur dalen till ett litet cafe ca 4 kilometer konstant uppförsbacke från vårt mål. I takt med att latte beställdes och händer återfann känseln över en öppen brasa gick moralen och viljan att ta sig upp för den sista backen långsamt ner. När skur efter skur av hagel och blötsnö började visa sig utanför och fortsatte komma med jämna mellanrum gav till och med kapten upp, och beställde en minibuss upp till den riktiga bussen. Jag tror chauffören hade bråttom hem till middag, för det var inga lugna svängar med tutningar runt varje hörn där inte. Jag kan säga att vi var lite oroliga när bussen sladdade på den blöta vägen ur en u-sväng med en knapp meter som skiljde oss från avgrunden. Slutligen fick vi komma tillbaka till trygghet på Gunilla, och det säger nog sig självt att kylan tog så hårt på oss att jag hunnit skriva hela denna blogg bara i väntan på en ledig dusch.

Caroline Jendeby NAS2023

Publicerad:

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se