Goda vindar in i det sista

Det har gått några dagar till havs och i övermorgon kommer vi fram till Lissabon, sista stoppet på den här resan.

Vi har kommit till den punkten då man kan räkna de sista vakterna på fingrarna, och alla börjar nog inse att vi ska lämna båten snart vare sig vi vill eller inte. Man blir lite extra taggad på allting, halar extra hårt i tamparna för att bygga på valkarna, njuter extra av solnedgången och försöker ta in så mycket som möjligt av livet till sjöss medan man kan. Allt blir annorlunda när man inser hur mycket man kommer sakna det, till och med tjärningen i riggen känns jobbig att avsluta.

De senaste dagarna har vi fått varmt väder och medvind, och vi har äntligen kunnat segla igen. Nästan varje vakt, iallafall på 4-8 som vi i styrbord har just nu, har vi ägnat tiden åt att sätta och bärga segel, brassa, beslå och avbeslå (översättning; göra sådant som har med seglen att göra). Tycker man seglingsmanövrar är kul passar det bra att ha Jesper som styrman, om inte får man dras med det ändå, han tycker det är minst lika roligt ändå.

Tiden har gått otroligt fort men ändå känns det som evigheter sedan vi vinkade av alla vid björnhuvudet på Öckerö. Tid är konstigt, det ska vara någonting obegränsat och oändligt men ändå kan det ta slut så fort. Här kretsar den i en helt annan dygnsrytm med tiden man går på vakt som fokus, när det är fika och när livbojsvakten slår glas. Något helt annorlunda från hur det är hemma.

Ta hand om er där hemma, vi ses om tio dagar.

Alma, Styrbords vakt.