Guldkornen

Vid första anblick kan segling verka skräckfyllt. Stormar, sömnbrist, och sjösjuka. Men också att vara ute på öppet hav, långt ifrån all hjälp man kan få och i en helt annan del av världen, vid en annan kontinent. Och det stämmer. Det finns delar av seglingen som man tycker mindre om. Men segling är så mycket mer än bara de delarna.

Majoriteten av seglingen är fantastisk. Segling är så mycket mer än att bara hissa lite segel, ha lite vind och styra mot någon kurs. Det handlar om guldkornen. De guldkornen som lyser upp vardagen, som gör att man glömmer bort allt det tuffa och jobbiga och som för evigt kommer bäras med i minnet. Men vilka är då guldkornen? Det mesta går inte att beskriva med ord, det går endast att uppleva i verkligheten, men jag ska försöka så gott det går.

Att vakna upp på morgonen och starta dagen med frisk luft och vind i håret är helt fantastiskt. Att sätta sig på däck med en kopp kaffe i handen och titta ut över havet där soluppgången sprider sig över horisonten. Inte en ända boj, byggnad eller båt så långt ögat kan nå.

Något som kan kännas läskigt, men också helt fantastiskt på samma gång, är det öppna havet. Att klättra upp i riggen, längst upp i masten, gå ut på ett rå, titta ut över det öppna havet och bara njuta. Med vinden i håret och solen i ögonen. Då och då kan man skymta en båt i fjärran men oftast inget annat så långt ögat kan nå. Det kan kännas läskigt och överväldigande. Och det är då man blir påmind om att man är en liten liten del av en stor stor värld. Å andra sidan är det en sådan häftig och mäktig känsla som inte är jämförbar. Det måste upplevas för att gå att förstå, som de flesta av dessa guldkorn.

En annan sak som kan kännas riktigt störande ibland är det konstanta gungandet och lutandet, fram och tillbaka, hela tiden. Det är mysigt i lagom mängd. Får en att vaggas till sömns som ett barn i mammas famn. Å andra sidan kan gränsen uppnås där man känner att det bara blir jobbigt. När man inte längre kan gå rakt utan att snubbla fram. När man inte längre kan duscha utan att slungas runt och tvingas hålla sig fast i ett järngrepp. Och när man inte längre kan ställa något på bordet utan att det flyger ner på golvet med en duns. Jag vet inte hur många datorer som flugit ur händerna på oss när vi pluggar, hur många muggar som spillts ut och hur många tallrikar och skålar med mat som välts upp och ned gå golvet tack vare en häftig våg som kommit vår väg. Men så tar man ett steg tillbaka och tänker efter. Man tänker på var vi är och vad vi gör. På att det är vi som gett oss ut på öppet hav, ett hav som inte tillhör oss. En plats där det är vi som får anpassa oss efter vågorna och vindarna. För om inte vi gör något så kommer vågorna och vindarna välja åt oss. Och hur störigt det än kan vara i stunden så hör det till. Det ska vara så. Och trots många hårda suckar och offrad mat så är det ändå charmigt.

Så för att ta en paus från allt som ramlar runt under däck tar man sig upp på backen, slår sig ned på däck med musik i öronen, tittar ut över havet och njuter av vinden i håret och vågorna som slår mot skrovet. Sedan samlas man några personer, tar fram gitarren och sitter och spelar och sjunger tillsammans medan solnedgången färgar himlen i regnbågens alla färger.

Sedan är det dags för nattvakt. När hela vakten tar sig upp på däck, halvt sovande för att gång på gång slås av den ständiga värmen som fortfarande är närvarande, trots nattens sena timmar. Man tänker att det borde bli kallare på natten och på sätt och vis blir det ju det. Men skillnaden är att det inte är strålande sol. För luften är fortfarande varm och fuktig.

Förutom Karibiens alla squals, tillfälliga snabba stormar, tröttheten i början av vakten och mörkerseendet som måste vänjas så är nattvakterna helt fantastiska. Att komma upp på däck efter en tupplur för att varje dag få se den vackraste stjärnhimlen du någonsin sett. En kolsvart klar himmel med fler stjärnor än sandkorn på jorden och med stjärnbilder så mäktiga och prydliga som sträcker sig längs hela horisonten, så långt ögat kan nå. En vackrare stjärnhimmel än den som pryder himlen över öppet hav går inte att hitta.

Sedan vänds blicken från himlen och ner, där marelden spolas upp på däck likt glitter som sprids över ett papper. Och ännu vackrare blir det när man ser delfiner, glittriga av mareld, korsa vågorna och spräcka ytspänningen på vattnet när de hoppar högt över vattenytan i ett försök att bli fri från gravitationen.

Sedan sjunker vi allihopa ned på halvdäck, lite för långt ner än man egentligen får, sätter oss i en ring tätt inpå varandra, sluter ögonen, trots att man egentligen inte får, och lyssnar på högläsningen som lägger sig som ett täcke över nattens lugna tystnad. Att få höra om berättelser som utspelar sig till sjöss, om människor som upplevt samma saker som vi, framkallar en känsla av gemenskap och förstärker känslan av uppskattning. Att man inte är ensam om att göra detta. Hur ensam man än kan känna sig ute till havs, på öppet hav. Men också allt vi får lära oss om sjöfart i stort, allt om segling, andra fartyg, navigation, stjärnor och stjärnbilder, sjömanstatueringar, sjömans sägner, traditioner osv. Sådant som bara hör till när vi gör det vi gör.

Och sedan är det äntligen dags för att krypa ned i kojen, dra täcket över huvudet och vaggas till sömns med en känsla av lugn från att veta att det alltid är någon vaken om man inte kan sova. För det är det man kommer minnas och det är det man kommer uppskatta när man kommer hem och allt är tyst och stilla och ingen är vaken när du inte kan sova.

För det är det seglingen handlar om. Om alla de guldkornen som lyser upp vardagen, som gör att man glömmer bort allt det tuffa och jobbiga och som för evigt kommer bäras med i minnet.

Emilia Sileson, SA2023