Havets helg-rytm

Precis som Cornelis skriver i "Somliga går med trasiga skor” vandrar dagarna lite som de vill på T/S Gunilla. Dagarna har vid det här laget börjat smälta ihop, och jag tvivlar på att någon av oss vetat huruvida det gått 3 år eller 2 dagar- om vi inte haft telefoner och klockor.

Dygnsrytmen gör inte saken bättre, när man vaknar klockan elva och går och lägger sig klockan fyra får man känslan av att solen just gått up, trots att halva dagen redan passerat.

Imorse när jag blev purrad (väckt) tog jag därför beslutet att prioritera en halvtimmes extra sömn över frukost-lunchen, som serverades innan någon av oss riktigt hunnit öppna ögonen från den 6 timmars långa “skönhetssömnen”. Men samtidigt- är fiskgryta någonsin värt att prioritera över sömn?

När man äntligen samlat energin till att resa sig ur den gungande sängens varma famn för att stiga ut på halvdäck kom genast energin tillbaka till oss alla i vakten. Lyckan gav färg till våra ansikten när vi för första gången på länge möttes av solens strålar och en molnfri himmel. Det var inte direkt ovälkomnat att få arbeta på däck utan att 10 meter höga vågor sköljer över oss.

Dagsvakten ägnades därför tämligen tacksamt åt att slipa skot och skrubba bort fläckar på rigg och däck. Under arbetspassets gång passade vi samtidigt på att försöka byta ut vår bleka vinterhy mot något aningen mer solkysst. Men ärligt talat blev resultatet snarare att vi förvandlades till en drös räkor.

Men dagens innehåll slutade inte vid solkyssta räkor och borttorkandet av tjär och olje-fläckar (vilket förövrigt är en lättnad att ha gjort med tanke på att tamparna i riggen emellanåt är så hala att de känns som sladdriga sillar).

Under dagen har vi varit löjligt tacksamma över att vi befinner oss på en farled (en slags havs-motorväg). Trots att jobbet blivit mer krävande och svårare för både rogängare och utkik som måste hålla koll på alla båtar och bojar i vattnet, är vi alla är tacksamma över att se andra fartyg. Efter ett tag ute till sjöss är det som att man kommer in i ett drömliknande tillstånd av att bara se horisenten och vågor vart än man skådar. På natten är det så mörkt att horisonten inte går att urskilja, och det är inte sällan jag misstagit skepp för stjärnor.

Fartygen vi sett idag blev en välbehövd påminnelse om att vi inte är så långt ifrån Sverige, våra familjer och smaken av en god hönökaka med prästost.

Då dagsvakten slutar har energin helt runnit ut, och vår inre klocka försöker säga till oss att det är sovdags, men sömn är en lyx som är svår att unna sig när det finns underhållning vart man än vänder sig.

Eftermiddagen var lektionsfri då Söndagar är vår lediga dag. Så istället för att sova dåsade, sjöng och målade vi teckningar på halvdäck. Och då, när Håkan Hellströms “Valborg” började spelas på den nötta skepps-gitarren, var det svårt att tänka sig att vi för en månad haft skolångest över matteprov och svenskainlämningar.

För det är sådana stunder som får en att verkligen leva.

För att utnyttja vår vilodag till fullo innan det var dags för den andra vakten, ägnade många av oss småtimmarna åt att spela mariokart och mumsa på chips. Chipsen fick vi salta själva med bordssalt, då Spanska chips är något söta och inte på långa vägar tillräckligt salta för våra svenska smaklökar.

Med chips och skratt i magen hade vi alla energi till att både brassa och öva på att bärga och sätta storstagstängseglet. Men eftersom vinden hade mojnat gick Gunilla för maskin och det fanns inte mycket vi kunde göra för att åka snabbare än blygsamma tre knop (vilket innebär tre sjömil i timmen). En ganska stor skillnad om man jämför med gårdagens tio.

Lyckligtvis finns det fler saker att göra på en nattvakt.

Så istället för att få hårdare valkar på händerna av tamparnas sträva yta, fylldes timmarna av sopkomprimering, lekar och gitarrspel. När solen gått ner och stjärnorna börjat falla kändes det inte mer än rätt att sakta gungas av havet i takt till gitarrspel och sång.

Kan det bli ett mer passande avslut på dagen än allsång till låten “Somliga går med trasiga skor” klockan 4 på natten?

Vilma Jungbark, Midskepps