Hear J, Hear J

Med lite fettmärken från vajrarna i riggen kvar på ben och armar, bränna från keen-sandalerna, från selen och slitna händer vaknade vi för att en sista morgon ställa upp på atlanten överfarten.

Med trötta ögon vankar sig babord vakten upp för lejdaren till byssan och kollar ut genom dörren för att i vanlig ordning känna på vädret. Ute på halvdäck står styrbordsvakten med uppspärrade ögon som med värme i blicken kollar på någonting som skulle kunna vara ett mirakel. Deras leenden visade hela tandrader och medan kikaren gick från trainee till trainee stod flera och skrattade tillsammans. Istället för att ta ett steg tillbaka in i svalen så tar första man ett kliv ut på ett nyvaskat huvuddäck. Hela vakten kom sedan efter som ett gäng ankungar för att tillsammans konstatera att långt borta i horisonten ser vi, för första gången på 16 dagar, land. Framför oss tornar Grenada och Karibien upp. Det första som kommer upp i mitt huvud är att vi lyckades segla över atlanten utan ett överfullt soprum. Min första instinkt var att skrika. Som ett vårskrik på våren. Det vi precis gjorde kommer aldrig kunna återberättas fullt ut. Atlanten har kännas som ett ända dygn där tiden har varit oändlig och samtidigt som livet till sjöss höll på så länge att det blev en vardag så kändes det som att vi lämnade Kap Verde igår. Efter en stunds filosofiskt djup monolog om hur underbart livet är i mitt huvud går jag tillbaka in i byssan för att känna lukten av bacon. Det är stekfrukost och söndag. På dagens morgonvakt, som varade mellan 8-12, var jag backis och spenderade mestadels min tid i byssan. Under vakten hissades alla segel upp, inklusive mesan, men ungefär 10 minuter efter att det blivit hissat dyker en squall upp på radarn så då var de tvungna att bärga igen. Likt de andra squallarna som har dykt upp på radarn de senaste tre dagarna så var det inte mer än lite regn. En squall är kraftiga vindar som ofta kommer med mörka moln och regn. Vi fortsatte att segla mot Grenada, men eftersom vi var en dag tidig så var vi ändå tvungna att ligga för ankar och då valde vår kära kapten Hans att vi skulle ankra utanför världens dyraste ö. Den heter Ronde Island och har legat ute till salu sedan 2007. Väl på plats hördes ett ”Hear J, Hear J” i högtalarna som sa till oss att det var dags att bärga och beslå segel.

Gladeligen kommer alla upp på däck för att hjälpa till. Nynnandes på ”sailors from Sweden” beslog jag med flera fock och för-bram medan vi kom allt närmare ett av de vackraste landskap vi har skådat med våra ögon. Framför oss låg en ö täckt av grönska och som vid den kritvita strandens kant smyckades med höga palmer. Under dem låg små båtar och på ön fanns några olika småstugor. En paradisö.Tyvärr fick vi aldrig utforska ön eftersom vi inte har tillstånd att gå iland på Grenada än, men efter stormöten och båtråd så sänktes badstegen ner i vattnet för att sedan vara i fram tills solen gick ned. Det har varit påfrestande att under lång tid bara fått se vatten men aldrig kunnat bada i det. Det var en befriande känsla att få lämna båten och bade i ett salt ljummet vatten med turkosblå färg. Vi låg i vattnet ett bra tag och vi hade kunnat stanna ett bra tag till utan att börja frysa. Under kvällens gång har gitarren vandrat runt i olika händer. Till middag serverades hamburgare med chips, pommes och kall cola och under solnedgången satt folk högt och lågt i riggen, småpratade och andades ut i ett stilla lugn till en himmel som gick från guld till lila. Jag satt i brammen med Alicia, nerifrån däck spelar kapten gitarr medan Frida sjöng. Tiden gick snabbt och utan att vi hann blinka så sattes lamporna på och helt plötsligt var den guld-lila himmelen borta. Vi gick ned, bytte om och började kolla på film som avslut på en dag vi aldrig kommer att glömma. Imorgon går vi in i Karibiens vackraste hamn.

För vi har korsat atlanten, för vi har korsat atlanten, för vi har korsat Atlanten…

Fyfan vad vi är bra!

Ebba Axelsson Larsholt

Babord