Hellre i byssan än sova

Tredje december, fy vad de gungar. Jag står längst upp I riggen och ska beslå storröjeln, jag kollar ner och ser hur halva vakten sitter vid rännstenen och spyr upp både dagens och gårdagens alla måltider.

Att stå 34 meter över vattnet I blåst och regn är såklart oerhört otäckt men när jag förstod att jag var en av de få som har lyckats undvika sjösjukan så glömde jag hur rädd jag var och började istället njuta av den dagliga dosen av skadeglädje. Tyvärr kan jag inte längre njuta av den glädjen för nu är det istället jag som ligger I stora mässen med en hink ståendes bredvid mig och de andra runt om sitter och skrattar…

Förens nu har jag inte förstått hur jobbigt vissa har haft de dessa första dagar till sjöss, det är jobbigt på alla sätt och vis. Man vill inte äta, prata med någon eller göra något och det värsta är att allt man kan göra är att bita ihop, att härda ut. Många har under morgonen visat tecken på att de mår bättre, det är fler leenden ombord och mycket mer skratt. Det känns som att det värsta av detta äventyr är över och att från idag kommer allt bara bli bättre.

Efter min 16:00-20:00 vakt var jag redigt sugen på att trycka I mig en macka och ett stort glas vatten innan jag skulle gå och snarka fram tills rondman purrar mig för nästa vakt. Riktigt så blev det inte… Trött och kall gick jag in I byssan för att skära mig en bit bröd så hör jag att backisarna spelar Elvis på högtalarna och då börjar höfter och fötter automatiskt röra sig till musiken. Backisarna ber mig att ge dem varsin kopp kaffe och den enkla tjänsten slutade med att jag stannade I den jäkla byssan några extra timmar och förberedde mat, städade och såklart dansade till Elvis. Det slutade med att jag somnde I lilla mässen och blev väkt av att ”vårt” skift var över.

När jag blev purrad den natten för att gå upp på vakt var mina ögon fastlimmade, jag har nog aldrig ångrat att stå I ett kök frivilligt så mycket som jag gjorde när jag vaknade. Jag ställde mig upp och skulle ta på mig arbetskläder vilket kan vara en riktig utmaning på en gungande båt. Man glider runt på durken som en bambi på hal is.

När jag lyckades kämpa mig upp på däck möttes jag av kolsvart mörker och en kall bris som fick mig att vakna till, då visste jag att det var dags att bita ihop och börja jobba. Hur trött man än är så är det bara att fortsätta kriga, så länge man håller sig aktiv så blir det både roligt och lärorikt.

Vad lär vi oss av dagen?

Jo, att aldrig ställa sig I en gungande byssa istället för att sova när man vet att man ska upp bara några timmar senare.

Jacob Carlson Midskepps