Öckerö gymnasium

Hemlängtan samtidigt som det sista jag vill är att lämna Gunilla.

Desto närmare de svenska haven vi kommer, desto mindre vill jag hem. För varje sjömil som går känner jag hur fruktansvärt tacksam jag är över att vara på denna båt, med just dessa människor. Jag älskar att jag får fira två månader till sjöss med mina fina klasskompisar som jag under resans gång fått lära känna så väl. Sanningen är att jag i detta nu njuter jag av varje brassning, varje måltid samt varje stund värd att minnas.

Dagen började med ”sista hamnfrukosten, sista morgonuppställningen och sista avgången” vilket i sig var väldigt speciellt. Tänka sig att ordet ”sista” kan få en att uppskatta något så extremt mycket. Jag tror inte jag var ensam om att känna just detta. Tanken på att det är sista gången vi gör allt detta tror jag fällde en tår hos oss alla. Efter avgången från England tror jag vi alla var en aning rörda och faktumet att två månader till sjöss har gått blev helt plötsligt verklighet. Personligen insåg jag även att vi har korsat Atlanten och detta med våra bara händer. Vi, 42 stycken, ungdomar har tillsammans gjort något som de flesta människor inte får möjligheten att göra. Att vi tillsammans korsat Atlanten skulle jag påstå är ett riktigt privilegium.

När det var dags för sjöbenets första sjövakt så var vi alla riktigt taggade. På däck kunde solen skymtas och uppe i masten, under processen av vevlingsskapande, så kunde jag känna hur solen kysste mina kinder. De fyra timmarna svepte som vanligt förbi och tanken på att det inte är så många dagar kvar fick mig att njuta en aning extra av min sisådär 30:e knopade vevling. Efter tre och en halv timmas arbete i masten var jag lagomt trött i både armar och ben men detta glömdes snabbt bort då allsång påbörjades på trettio meters höjd. Sjävklart nynnades det på Henrik Wallgrens fina klassiker och däribland fanns ”Crush on you” och ”Risk”.

Efter vakten fanns en tanke om att jag skulle krypa direkt till kojs men då väcktes idén om picknick i hytt sex. Detta var självklart en idé värd att uppfylla och att krypa till kojs var inte längre ett alternativ, utan enbart slöseri på tid som vi förklarade det för vaktledare Mauritz då vi alla var lite trötta under nattvaktens start. Tillsammans plockade vi fram mängder av frukt och självklart Oatly chokladmjölk som vi alla saknat så under resans gång. Under picknickens gång pratade vi om allt mellan himmel och jord samtidigt som Veronica Maggio, Stefan Andersson och Ben Howard spelades i bakgrunden. Stunder som denna får mig att må så otroligt bra och jag kan knappt bärga mig efter fler kvällar som denna antingen på en annan skuta, på Öckerö eller vem vet kanske på Gunilla.

Efter några timmar av sömn, alldeles för få som mamma och pappa skulle sagt, så var det dags var nattvakt. Vakten började med lite brassning av för- och stortopp samt att några segel sattes. Därefter spenderades mestadels av vakten 34 meter upp på röjeln. Där satt vi och enbart njöt av utsikten och doften av havsbris. Det är just detta jag kommer sakna som mest när vi om sju dagar ankommer till kajen. Den ständiga doften av havet, det ständiga gunget som alltid får en att vara lite pömsig men mest kommer jag nog sakna tanken på att få leva i här och nu och ingen annanstans.

Julia Garielsson

Publicerad:

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se