Hungriga och förvirrade

Idag är dagen vi lämnade Grenada. I morse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när vi lämnade kaj.

Skratta för att vi haft det så fantastiskt i Grenada med både snorkling, tonvis av stranddagar och möte med många fantastiska och personstarka människor. Eller gråta för att vi ska lämna denna fantastiska ö och antagligen aldrig kommer få uppleva detta igen. Men nu när dagen har gått har jag insett att det är med glädjetårar jag får lämna denna hamn. Glädjetårar för att vi kan lämna Grenada med medvetandet att vi utnyttjat all den tid vi haft här till fullo. Vi kunde inte ha spenderat tiden bättre. Jag kommer inte ångra att jag inte gjorde något här, för jag har verkligen gjort allt man kunde ha gjort.

Så nu är vi ute till havs igen. Någonstans emellan Grenada och Dominikanska Republiken, förhoppningsvis, man vet ju aldrig vem som styr och om den personen håller kurs eller inte i nuläget. Det gungar, alla är trötta och hungriga – allt är som vanligt igen helt enkelt. Nu är det däremot nästan ingen som är sjösjuk. Sjösjukan är nu istället utbytt mot förvirring. Ingen vet om det är dag eller natt, om man ska äta lunch, middag eller frukost och när man har vakt. Så här blir det oftast i början av vakttidsbyten och om man skulle kolla från utsidan på oss skulle nog de flesta ifrågasätta hur vi får båten att gå framåt. Här är vi förvirrade men glada.

Imorgon är det dags att ta tag i lektioner och skoluppgifter igen efter ett extra långt uppehåll. Förhoppningsvis har vi vaknat till lite innan dess och kanske vet vi då om det är dag eller natt. Vi kommer i vilket fall vara fortsatt hungriga och förvirrade!

Babord

Amanda Böhn