Hur vi sjönk

Idag är ankomstdag i Tampa, en dag jag ett tag faktiskt inte trodde skulle komma.

När det gått vad som kändes som halva sjöbenet men egentligen var knappt ett dygn på vägen mot Tampa, vinden blåst upp till kuling, magsjukan tillsammans med sjösjukan slagit till och AC:n bestämt sig för att förvandla inredningen till ett tropiskt helvete, var det svårt att se en framtid annan än den där vi alla avled där och då.

Vi satt inne på nattfikat vid 01.30 och försökte få i oss så mycket mannagrynsgröt (nattens special) som möjligt på 15 minuter innan vi skulle vara tillbaka på däck, tysta, halvt vid medvetande. Brytpunkten blev någonstans när en Adele-låt kom på inne i byssan i takt till vårt apatiska slevande och vi alla efter en stund insåg ironin i hela situationen, tittade på varandra och bröt sedan ut i skratt samtidigt som vi halvt oseriöst, halvt seriösare än någonsin konstaterade att detta nog blir sjöbenet vi sjunker. I ett försök att hitta lite ny energi bad vi backisarna om något lite mer livat att spela upp, Mirre bläddrar bland offline-låtarna på spotify och Adele byts abrupt ut mot inte vad som helst, utan Earth, Wind & Fire.

Där hade vi den, vi kunde alla se det framför oss, den givna låten som blir soundtracket medan vi sjunker och vår resan, precis som en film efter slutet, rullar över till eftertexter: ”September”. Vi målade upp hela scenariot, stormen som dramatiskt kastar runt båten i det mörka havet (”Do you remember, the 21st night of September…”) råna lossnar, seglen hänger i trasor, blocken slår mot masten i takt med musiken (love was changing the minds of pretenders …”), vågorna dansar med, vinden vinner, (”while chasing the clouds away…”) och alla på båten flyger överdrivet  dramatiskt åt alla håll överbord i skenet från de gröna, vita och röda lanternorna som blinkar (”Ba de ya! Say do you remember, ba de ya! Dancing in September, ba de ya! Never was a cloudy day…”)

Där kommer eftertexterna, och bilden fryser några sekunder på varje person i besättningen med förvridet ansikte i en onaturlig pose, samtidigt som namn och position på båten kommer upp under. (”Ba duda, ba duda, ba duda, badu…”) Nu klarade vi ju oss och allt gick bra, vi är framme, mår bra och Gunilla ligger intakt. Men tänk er ändå? Hur det hade kunnat gå.

Alma Bellman,

midskepps.