I masten på T/S Gunilla

35 meter upp, hängandes i en vinglig stege med endast båten och havet under sig. En hand för båten och en hand för arbetet. Vissa tycker det är livsfarligt och dumdristigt. Men inte vi, vi tycker det är fantastiskt.

Första gången för två veckor sedan stod vi nere på Gunillas däck i
Azorerna redo för första gången att klättra upp i masten. Jag tror vi
alla var lika nervösa och bara tanken på att klättra upp osäkrad på höga
höjder var helt chockerande. Vi visste att det enda som skulle hålla oss
kvar på båten var våra ben och armar som skulle bli våran egna
säkerhetslina.

Trots rädslan när vi för första gången klättrade i masten står här och
bara väntar på nästa gång vi ska få en ny order om att få klättra upp i
masten och utföra ett arbete. De flesta tycker att ju högre upp vi
klättrar desto roligare blir arbetet. Själv finns det inget som är
roligare att göra än att beslå röjeln som är det allra högsta seglet på
seglatsen. När vi beslår röjeln lägger vi oss på magen på röjelns rå och
drar upp seglet för att packa ihop det.

Höjden påverkar oss inte längre när vi klättrar i masten, i alla fall
inte som den gjorde när vi klättrade för första gången. Nu är vi säkra
och litar på oss själva att inte tappa taget, detta förenklar jobbet och
vi kan istället fokusera på att få gjort arbetet som vi har blivit
beordrade att göra. För mig njuter jag varenda minut jag är uppe i
masten och jag är inte ensam om det.

Många kanske undrar varför vi tycker så mycket om att arbeta i masten
och detta kan bara beskrivas med tre enkla ord, adrenalinet,
koncentrationen och utsikten. Det finns inget annat ställe som man
känner sig så levande som där uppe och därför föredrar många att klättra
i masten vid nästan varje tillfälle.

Edvin