JOUVAY CHOCOLATE

Att komma tillbaka till denna ö varken skallig eller brun väcker en känsla av att livet bara trampat vatten, för att sedan återupptas på nytt. Livet är i nuet när man befinner sig i södra bräddgrader. Min själ har inte riktigt landar samtidigt som kroppen flåsar efter en kall vindpust. Jag har inom loppet av två veckor gått från 26 minus till 26 plus, flygets otrevligt kalla AC har gjort min näsa rinnande och kroppens fuktighet torr.

Idag började jag min resa med repetition av att beslå och av beslå. Även om jag bara har 18 år på denna planet känner jag av att ett minne är något jag vill ha kvar. Att ta in information är bra men jag tror att det finns en barriär där mycket flyter förbi lagringsutrymmet och ibland sträcker jag mot den barriären. Klättringen upp gick smidigt även om det nya säkerhetssystemet är ’’Just lite säkrare’’. Även om jag borde kunna dubbelt halvslag efter mina seglingar och scoutläger blir det ändå lite skakigt när Alicia ropar bakom mig i lejdarn, att jag kommer vara mycket snabbare på att ner och upp seglet. Alicia och jag har gått sida vid sida uppe i rörjeln i tre raka år. Min största rival och prestations höjare. Det har varit en tävling i skuggorna och idag förlorade jag och du vann. Klart Pelle P och Seglar Kungen är bättre på däck, men jag vill ändå krona dig till drottningen upp i vinden.

Nu kanske någon frågar sig vad är det för rubrik, jo jag har under länge varit intresserad av choklad och i nuläget är det mitt ända beroende. Genom åren har det gått från sockerbomben till att älska kakao. Jag konsumerar allt från sjuttio till nittiofem procent som den svenska marknaden erbjuder mig. Idag var jag och just Pelle med några andra på väg till stranden, en bit från St. George. Vi hade raska steg och på vägen införskaffade jag året godast rutnät av det jag älskar. Det var bara sextio procent, men hade en smak av hundra utan den överväldiga torrhet. Jag provade också lite bananer och känslan var exotiskt. Vägen som ibland är asfalt och ibland grus och inte luktar avgas, även fast trafiken aldrig slutar rulla går det att finna sorg. Omedvetet räknar jag avhuggna händer och kommer fram till att livet utan rädsla är guld värt.

Som ett avslut på dagen blir jag påmind av Uno hur jag alltid har för många bortförklaringar och kanske inte bara tar en förlust eller ansvar utan en kommentar. Därför avslutar jag dagen med att fixa microsoft office och mitt meddelande till min chef med kilten varför jag inte skrivit denna blogg.

Marcus

Babord