Konsten att bli dyngsur

Regn, blåst, regn, blåst och glöm inte vågorna. Det är vad min 8 till 12 vakt idag bestod av. Vid purrningen dvs väckningen berättade rondman att det kunde vara smart att hänga en regnjacka nära till hands. Men det visade sig att en ensam regnjacka inte skulle hålla mig torr. Vågorna vällde över däcket, mina icke existerade stövlar blev blöta. Jag hade gympaskor på mig.

Från början var det inte lika dramatiskt som det låter. Det började bara med vågor och blåst. Regnet kom senare. För att förbereda inför hårdare vind behövde vi klättra upp i masterna och vika upp några segel. Men även utan regn är det ganska obehagligt att klättra upp i en mast när hela båten kränger fram och tillbaka. För att hålla mig fast när masten lutar över mig måste jag krama repstegen som om mitt liv hängde på det, vilket det faktiskt gjorde.

Kylan fick som tur mig att ta på min regnjacka innan regnet började ösa. Men jag märkte fort att en regnjacka inte håller allt från ansikte, ben och fötter torra. En kort stund efter att det börjar regna skulle vi upp i masten igen. Vid det lagret var jag redan blöt men inte så blöt som jag skulle bli uppe i masten.

Med blöta fötter efter att vågor smugit sig in på däck började jag klättra masten för att beslå bramen, det seglet som hänger näst högst upp i stormasten. En klättring som aldrig har känt så lång som idag. Väl uppe på råt fanns det ett till problem förutom att hela masten gungande och att regnet smattrade i ansiktet. Vid en tidpunkt var det till och med hagel som slog ner på oss. Nu skulle två långa personer stå på samma lina och packa upp seglet. Två långa personer som får extremt lite benutrymme när båda behöver stå på samma lina.

Efter mycket kämpande och en hel del svordomar fick vi fast seglet som vi hade rullat upp. Vid den tiden hade jag knappt lagt märke hur dyngsura mina byxor blivit. Jag hade inte heller märkt att mina händer var skrynkliga som om jag hade tagit ett långt bad eller att ett av mina fingrar börjat blöda efter allt slitande i seglen.

Men mödan var värt den när jag kommer ner på däck och direkt får en ordentligt ”high five”och kan sedan lämna över det hemska vädret och hårt arbete till våran älskade nästa vakt midskepps ;)

Skadeglada babordaren Astrid Bonde NA2124