Konsten att sova igenom ett brandlarm

Hela maindeck fylldes av både elever och befäl när de återkommande, ringande signalerna strömmade ut från brandlarmet. Jag lämnade min post som livbojsvakt och anslöt mig till vimlet av människor. Efter några sekunder stod vi uppställda vaktvis, babord, midskepps och styrbord med Tore, vår DOS framför oss. Han var utrustad med kom-radio och ett inplastad A4 ark där alla ombord stod upplistade i ett snöre runt halsen. Han började med att ropa 11 och inräkningen var igång men denna gång gick de inte som ett rinnande vatten, helt plötsligt blev det tyst.

Inräkningen stannade redan vid 12, nummer 13 fanns inte på däck. Inräkningen fortsatte och ännu en gång tystnade utropen av nummer, men denna gång vid nummer 40. Denna elev stod inte heller på sin plats bland babordsvakten. Tore meddelade genast via kom-radion till bryggan hur situationen såg ut. Att Arvid Bäck, nummer 13 senast sedd i hytt 7, och Nils Olsson, nummer 40 senast sedd i hytt 10 saknades. Ljuden bakom mig fångade min uppmärksamhet och jag vände mig om och möttes av två av våra vaktledare, iklädda full rökdykarutrustning, påväg mot dörren med brandslangen i högsta hugg. Efter att rökdykarna varit nere i elevinredningen en stund, kom först en yrvaken Nils ut ur dörren och stapplade sig fram till sin plats. En minut senare tog sig Bäck ut ur dörren följd av de två rökdykarna. Leo, förste styrman, meddelade att övningen var avslutad och ställde sig sedan bredvid Tore framför oss. Han meddelade hur många minuter hela övningen tagit och vad som hade hänt. Sedan sade han, ”två pers saknades, Arvid var planerad, Nils var inte det”. En skrattsalva utbröt på däck och alla riktade sina blickar mot Nils som fortfarande såg lika nyvaken och små förvirrad ut. Men efter Leo tydligt förklarat över hur imponerad han var över Nils förmåga att sova över ett brandlarm och efter att ha meddelat att vi kulle göra en stagvändning med Gunilla, hände något annat.

Min hyttkompis satte sig ner. Jag tänkte att hon bara var sjösjuk men sedan började hon hyperventilera. Helt plötsligt satt vår sjuksköterska bredvid henne och kommenderade snabbt och effektivt ut att jag och en annan skulle hämta täcke och kudde, även vatten. Många stod som i chock och plötsligt skrek Leo ut att vi skulle stagvända Gunilla NU. Alle man var på däck och vaktledarna kommenderade ut till sitt vaktlag vad som skulle göras. Aktiviteten var på topp över hela däck när elever ropade åå hej, åå hej och drog helt synkroniserat i olika tampar. Rorgängaren beskrev det hela i efterhand som otroligt vackert. Alla råna vreds samhörigt från babordssidan till styrbordssidan medan rorgängaren rattade efter kaptens order. Under några minuter hade det varit full aktivitet, skeppet hade vänt 180 grader och hade samma färdriktning som vi precis kommit från. Nu var däcket var lugnt igen med endast poster och vaktstyrkan kvar sittandes på däck med solen värmandes i ansiktena.

Efter vakten var vi alla i Midskepps trötta. Även om det hade varit fint väder på 12-4 vakten var de flesta slitna efter nattvakten. Det var svårt att tro nu på dagen när det var så soligt, med lagom vind och inga vågor synliga på vattnet att nästan hälften av vaktstyrkan inatt legat utslagna på däck på grund av sjösjuka. Istället för tre poster fick vi växla mellan endast två och de kvarvarande fyra människorna i vaktstyrkan fick jobba extra hårt då de var fem man kort. De resterande fem låg på halvdäck tillsammans med en utslagen backis. Men efter lite vila, skolarbete och middag, tog vi alla elever på oss varma kläder, jackor och packade på oss filtar innan vi gick upp på halvdäck igen.

Innan jag gick upp satt jag och en annan i hytten och pratade. Plötsligt öppnades dörren och min hyttkamrat som tidigare under dagen fått en panikattack klev in med ett leende på läpparna. Hon berättade att hon haft lågt blodsocker men att hon nu tryckt några Snickers utan att spy upp dem - de första hon ätit på flera dagar som faktiskt inte kommit upp igen, och lärt sig de flesta olika infektionssjuksommar på latin, då det varit de enda hon kunnat göra när hon legat i sjukhytten under timmarna fram till dess.

Önskemålet hade tidigare under dagen kommit att vi skulle få kolla på film på däck med ett segel som projektorduk. Befälen tyckte detta lät som en bra idé och gav vakten ledigt för att kunna kolla på film med oss andra. Filmen ”In the heart of the sea” visades och vi alla låg i en enda stor hög och kämpade för att hålla oss vakna: vissa lyckades helt klart bättre än andra på den punkten. Efter att filmen slutat var jag och mina hyttkamrater så trötta att vi på en gång gick och lade oss i våra kojar, mycket medvetna om den otrevliga tanken om att om bara några timmar måste vi gå upp igen för att sitta vakt. Inga fler tankar hann tänkas innan jag somnade.

Johanna Boström