Längst upp i riggen.

Just nu sitter jag på backen och lyssnar på pianot som en man på gatan spelar på. Vi är omringade av ett levande Malaga och jag kan inte sluta le.

Bredvid mig sitter Zelda och Elin och skriver dagbok, en annan läser och vissa pratar med nära och kära där hemma i Sverige. Det är en lugn och lycklig stämning på båten och bara efter en dag så stormtrivs alla. Hela dagen har spanjorer gått förbi och tagit kort på båten och man känner sig verkligen som en skyltdocka i ett fönster, eller en tomte inuti en snöglob. Vi lever verkligen i vår egna lilla värld. Idag har vi fått lära känna båten. Vi har fått vara backisar och upplevt livet i byssen, gått igenom alla säkerhetsmoment och lärt känna besättningen lite mer. Men det allra bästa var att vi idag för första gången fick klättra i riggen. Trots att det var ett moment som många har gått igenom tusen gånger i huvudet, som många har fruktat och som många har längtat till, så var det över alla förväntningar och desto högre vi klättrade desto större blev allas leenden. Några klättrade allra längst upp medan andra krossade sin höjdskräck genom att klättra lite lägre. Många kunde nog checka av sina bucket-lists efteråt. Känslan att vara där längst uppe i masten går inte att förklara. Vi kunde se hela Malaga och när vi kollade ner var alla som gick på däck små som myror. Det var som att flyga, fast med ganska mycket nervryck och ont i fötter och ben. Ungefär som att flyga alltså. Hela kroppen fylldes med adrenalin och jag kunde inte må bättre. Gunilla har överträffat alla förväntningar och jag kan inte vara mer tacksam över vilka människor jag kommer få uppleva den här resan med. Vi är nog ganska överens om att det inte finns någon plats i världen vi hellre hade varit på. Förut gick vi också förbi ett annat turist skepp som försökte att få oss att köpa en tur, då kunde vi stolt säga att vi tillhörde skutan bredvid som var ungefär tre gånger så stor.

Styrbord och Barbord hade också sina första frivakter medan Midskepps fick vara kvar på båten och städa. Malaga är fantastiskt och det är svårt att föreställa sig att det här bara är början på resan, att vi har två och en halv månad kvar. Nu har lite fler människor kommit upp på backen. Alla sitter i sina Öckerö hoodies och det är svårt att förstå att det här faktiskt är på riktigt. För några månader sedan kunde vi bara föreställa oss det här i våra huvuden, kolla på fem minuters youtube klipp och bara drömma om att få vara med om en sådan här upplevelse. Vi är absolut redo. Mannen på gatan spelar fortfarande, hoppas att han fortsätter en stund till.

Jag vill också tacka Maxi, som har underlättat vårat skolarbete med att lägga allt i en mapp. Utan dig hade vi alla glömt att vi faktiskt kommer behöva plugga på den här resan.

Ebba Axelsson Larsholt

Barbord