Lissabon, Ja tack!

Vi blev purrade i vanlig ordning lagom till frukosten klockan 07.00. Jag klev raskt upp ur min säng och väckte den halvsovande hytten med ett glädjerop i stil med ”hallå tjejer vi är i Lissabon, vakna!”, information som ingen på båten gick miste om. Jag rättade dock min mening när jag snabbt insåg att vi redan varit i hamn ett helt dygn. Men gårdagen räknas inte, vakt-dag är lika med icke-dag.

Det var ett glatt gäng som gick strandpromenaden i soluppgången på väg in mot staden, förväntningarna var på topp. Vi laddade upp för en maxad frukost på någon mysig bakgata i Lissabons gamla stadsdel. Efter en tids promenad övergick extasen snart i en önskan om att bara få sätta sig ned och halsa en kopp kaffe. Vi ramla snart in på första bästa ställe, där servitrisen visade vara en svensk tjej som just tagit studenten och flyttat till Lissabon tillsammans med några vänner. Av det lilla vi än så länge kunnat uppleva av staden var vi alla överens om att hon verkade leva drömmen och det fick vi gång på gång bevistat för oss vara sant, varje nytt hörn var en hejdundrande wow-upplevelse.

Första dagen i hamn gjorde vi det som kändes självklart. Vi åkte spårvagn längs med de smala kullerstensgatorna, så smala att man kan sträcka ut handen och nudda de mosaikklädda väggarna, upp i bergen. Tiden tillät oss att hoppa av där det såg mysigt ut för att bara strosa och beundra den häpnadsväckande utsikten. Min kamerarulle är fylld med hastiga bilder på alla möjliga pittoreska husfasader likväl storslagna torg.

Övertrötthet blandat med mat koma fick oss att skratta till allt på middagen, vi låg nästan dubbelvikta över borden. Men allt roligt behöver komma till ett slut (citerat en pessimist) och när tallrikarna var renslickade lämnade vi restaurangen och fortsatte ut på gatorna. Det dröjde inte länge förens något nytt fångade vårt intresse. Vi hörde trummor och i ren medryckning följde vi dansade ljudet av musiken tills vi kom fram till ett torg där det stod en udda ihopsatt grupp med människor som spelade rytmiskt på alla möjliga slagverk. Allt kändes som iscensatt när vi fortsatte gå efter en stunds svettig dans och överraskades av en man som spelade ”La vie en rose” på dragspel under gatlyktorna. Det var som att vi slungades mellan två musikaler.

Lisa Elm Bengtsson