Lugnet efter stormen (eller egentligen; styva kulingen)

Efter två dagars segling i hårt väder är vi alla trötta ombord. Idag blev en dag för vila och tid att samla energi. Det var uppskattat av hela högen. Nu mina vänner, där hemma och runt om i världen, ska jag berätta om den triviala dag vi haft idag!

Dagen börjar med att rondman kommer in i hytten och berättar om dagens väder och ser till så att alla vaknar. Men jag hade redan slagit upp ögonen för 5 minuter sedan, kroppen har verkligen kommit in i rutinerna ombord. Något jag fort lägger märke till är att vi inte lutar längre, och inte heller är det vågor som okontrollerat slår oss fram och tillbaka, en lättnad sprider sig i kroppen – äntligen ska vi få lite lugnare väder. Peppar, peppar, ta i trä! Jag går upp för frukost och kommer in till en tom lilla mäss, många har vid det här laget på resan börjat hoppa över dagens första mål för de extra 30 minuterna sömn. Jag tror vi alla är överens om att vi tidigare har underskattat att sova något otroligt.

Efter en god frukost, samt att jag dragit på mig mina fuktiga skor som inte hunnit torka sedan gårdagen och borstat av saltet från seglarjackan går jag, tillsammans med midskepps (min vakt) upp på däck, redo för en ny dag och en ny vakt. I vaktavlösningen pekar styrman Oskar mot den välbekanta höga klippan som syns framför oss om babord. Vi alla minns när vi för två dagar sedan gick in i åskovädret och kommer ihåg att vi då kunnat skymta land och just denna klippa. Vi har kämpat med att brassa, skota och vi har gjort vändningar, allt för att komma på rätt kurs mot vår slutliga destination: Malaga. Fast efter 48 timmar ser vi fortfarande endast samma udde som vi slitits fram och tillbaka utanför. Tydligen har vi bara lyckats komma längre ifrån vart vi ska. Men nu påbörjas en lugn vakt, då vi sakta sätter kurs mot mål igen. Vi gör ungefär 1 knop och har knappt fart genom vattnet nog att styra. Efter någon timme då vi knappt rört oss får Kapten Torben nog, vi bärgar de tre sista seglen vi har satta och startar motorn. Nu ska vi minsann framåt i alla fall!

Under motorgång finns inte mycket för arbetsstyrkan att göra då vi inte har några segel att trimma och bås inte orkar dra igång något underhållsarbete. Det blir en stilla vakt, för välbehövlig återhämtning. Vi sitter tillsammans på däck och sjunger och pratar. Snacket ombord just nu handlar mycket om samma sak. Hela tiden hörs ”När jag kommer hem ska jag…” ”Åh, vad jag kommer sakna detta när vi är tillbaka i Sverige” ”Första dagen där hemma vill jag äta…” det börjar bli en annan stämning ombord. Det är med både längtan och förtvivlan vi seglar mot resans sista hamn. Vi är möra efter vår tid till sjöss och jag tror ingen kan förneka att man allt oftare drömmer sig bort och undrar hur det är där hemma, men ingen vill åka härifrån, ingen vill lämna vårt nya hem och vårt livs äventyr.

Nu ska jag ha lektion, sedan gå och lägga mig och samla energi inför kvällens vakt, kanske dra iväg ett telefonsamtal då vi seglar förbi land och har täckning på mobilen. Ha det bra där hemma och ses snart, men inte allt för snart!

Isabelle Sundström, midskepps