Med vind i seglen

Den åttonde januari 2019, Väldigt långt västerut

”God morgon, i natt är det varmt och skönt ute, men det har också börjat blåsa upp. Ni har ungefär tjugo minuter på er tills uppställningen, se till att ta med en tjocktröja ut i svalen.”

Orden man väcks av har varit desamma varje dag sedan vi lämnade kaj i Kap Verde. Klockan 03:55 stod vakt uppradad på halvdäck. Om det inte vore för månens vita ljus hade jag knappt ens hittat fram till lejdaren. Men lyser som en lampa över Gunilla och det glittrande havet om nätterna. Det var en slö vakt, med undantag av att vinden äntligen ökat.

Sedan blev vi avlösta av midskepps som tog över ansvaret över båten. Min vakt fick till slut en mycket efterlängtad frukost. Gröt, ägg, yoghurt, mackor, kaffe, juice. Alternativen är många, det är inte förvånansvärt att frukosten har blivit mångas favorittid på dagen i 4–8 vakten. Vid nio tiden efter en stor och lång frukost gick jag och la mig för att sova en andra gång den dagen. Inom vakten brukar vi skämta om att man får välja mellan tre saker ombord på båten: Sömn, plugg och fritid. ”Prioritera två, annars blir allt halvdant”, har vi kommit fram till. Denna morgon prioriterade jag fritid över sömn. Jag hade bett om att bli purrad(väckt) av en kompis klockan tio. Eftersom vi alla har olika jobb och sovtider vakterna emellan finns det inte många tillfällen att umgås med dem i de andra vakterna. Därför har det uppstått en härlig rutin mellan några i babord och styrbord: ”Morronyatzy”! Det innebär att vi går upp lite tidigare varje morgon och sätter oss i stora mässen och spelar yatzy. Denna gånga var vi fem stycken så det blev en lång match som ännu inte fått ett avslut.

Till lunch var det pasta med tomatsås och musslor. som följde var nog de mest produktiva vi haft på hela resan. Nu när vi nästan är framme på Grenada har vi ett flertal deadlines och det man slarvat med innan får man sota för nu.

Klockan fyra på eftermiddagen gick vi återigen på vakt. Vi gjorde underhållsarbete som målning och rostknackning i två timmar, ända tills solen gick ner. Under vakten slog vi också den här resans hastighetsrekord med 10,6 knop! All oro om att vi inte skulle komma fram i tid är nu som bortblåst. Något som ofta kommer på tal är att det absolut inte känns som att vi har varit ute på havet i tolv dagar. Det är helt galet hur tiden slinker ur händerna på en och det känns nästan chockerande att vi förmodligen är framme om mindre än tre dagar. Men framför allt känns det förstås skönt och jag längtar efter att få sätta fötterna på fast land för första gången på 15 dagar.

• Dorothea Schwarzmayr